Varför denna diskriminering av arga kvinnor?

Jag kan ge feministerna rätt i att diskrimineringen av kvinnor ibland blir väldigt tydlig i vårt samhälle. Även om dom som vanligt inte skulle hålla med mig i just det här fallet. Nedanstående anslag är hämtad från en typisk anslagstavla i ett typiskt väntrum på en typisk socialtjänst någonstans i Sverige.

Någon motsvarande kurs för kvinnor erbjuds inte. Orsaken till det kan man endast spekulera i. Kan det bero på att kvinnors ilska anses mindre destruktiv? Eller beror det på att kvinnor inte slåss när dom blir arga? Eller så kanske vi lever i föreställningen att kvinnor inte blir arga överhuvudtaget? Men är något av detta sant? Vad säger ni kvinnor själva? Eller ni män och andra kvinnor som fått smaka på en kvinnas ilska, och därmed, liksom jag, känner er rätt säkra på att den finns? Jag får nog till och med påstå att kvinnor i min erfarenhet, i allmänhet har lättare att bli riktigt jävla förbannade än vad män har. Ty ilska är en känsla och kvinnor har som regel närmare till känslor än vad män har.

Det känns ju inte heller som om kvinnors ilska direkt blivit mindre i takt med feminismens landvinningar och dess budskap till kvinnor att dom nu måste överta männens roll i familjen och på arbetsmarknaden samtidigt som dom dagligen blir itrummade vilka skitar vi män är och att dom skall se ner på oss som en lägre stående varelse. Ni må kalla mig...ja det ni brukar, men nog tycker jag att kvinnor i vårt samhälle är argare och bitchigare än någonsin? Så varför erbjuder då våra kommuner inga kurser för kvinnor i hur man hanterar sin ilska? Det kan inte finnas någon annan orsak än ren diskriminering....väl?

Finns det några män därute som gått och lärt sig hantera sin ilska i kommunal regi? Jag är nyfiken på att höra era berättelser och erfarenheter i så fall.

I övrigt vill jag slå ett slag för en mycket intressant E-bok som jag hittade häromdagen av en slump och som nu finns för nedladdning för alla som har biljett till Daddys bibliotek. Den heter Principer som styr social interaktion.
En handbok för emaskulerade män som vill hitta tillbaks till sin styrka, sundare relationer och ett bättre liv. Den är på engelska bör tilläggas, men den är lättläst och innehåller rikligt med bilder. Till boken hör en hemsida med forum och faktiskt en hel kurs som man kan anmäla sig till på nätet. Jag skall inte ge mig in på någon längre recension ännu då jag inte läst hela än, men låt mig säga i alla fall så mycket att detta är en handbok som går stick i stäv med dagens så kallade "mansforskning". Och för mig känns denna betydligt mer sann och trovärdig.

Slutligen fick jag en påminnelse om att Daddys ju denna månad (den 4 Oktober) fyller fem år, och så är det. Någon större firare av jubileum är jag inte. Jag kan emellertid inte låta bli att känna ett litet styng av stolthet över att Daddys i fem år faktiskt överlevt alla otaliga försök att få bort bloggen från det allmänna rummet. Vi har attackerats flitigt både från myndigheter och diverse ljusskygga feministtroll. Det har inte alltid varit helt lätt att stå upp, och det har kostat både pengar och prickar i krimregistret. Därför uppmärksammar vi trots allt detta faktum och lägger in ett fyrfaldigt leve och lite blomster åt oss själva här på slutet.

Hurra
Hurra
Hurra
Hurra