kärlek banne mig

skolan.
ångestfyllt och darrigt.
eller bara från klarhet till klarhet.

en del barn har det lätt som en plätt och saknar utmaningar, för andra är det en ständig kamp och en utmaning att bara ta sig dit om morgnarna.

vår dotter har fått en lärare som verkligen ser alla barn.
alla 24 stycken har hon järnkoll på.
24 stycken att varje dag bekräfta och uppmuntra.

på veckans föräldramöte talade hon om svårigheten då en del barn säger "jag kan inte, jag är så dum"
den där ambivalensen och tvivlena på sig själva som bara växer sig större med ökad ålder, eller kanske tar sig uttryck i argsinthet och utebliven närvaro.

hennes svar på barnens egna tvivel?

nej du är inte dum, du har bara inte hunnit lära dig det här ännu - kom igen nu!
och där satt jag och kände hur hela jag ville ställa mig upp, applådera och ge henne en stor kram.

och inte en enda vuxen människa i det där trånga rummet reagerade.

med tårar i ögonen sa jag: det är vad man önskar att man fått höra när man själv gick i skolan och såg mig runt på en del nickande huvuden.

vi är så snabba med att döma, men fasen - visa lite kärlek också när det behövs!

dagens allra största kram till den bästa lärare jag mött.