Sorg…

Har inte bloggat på väldigt länge vilket beror på flera anledningar. Dels har jobbet tagit mer och mer tid och fokus men så har Zombie blivit sjuk. Detta har hållit på sedan mitten av februari och till en början trodde jag som alla andra hundägare gör att hostan min hund hade var kennelhostan. Insåg väldigt fort att det nog inte var det då den inte alls lät som kennelhostan. Efter ca två veckor kontaktade jag veterinären då hostan fortfarande inte gett med sig. Hon lyssnade igenom henne och kollade allmäntillstånd och avskrev det som kennelhosta och skickade hem oss och bad mig vila henne. Efter lite mer än en vecka hosta till ringde jag igen för att boka röntgen och för att kolla igenom henne igen. Min oroskänsla ville inte ge med sig om att detta inte var kennelhosta. Jag ”hoppades” på lunginflammation och det var lite vad jag förväntade mig att röntgen skulle visa. Veterinären skrämmer mig det första hon gör när vi kommer dit med att det kan vara astma!! Jag börjar så klart tjuta och hon försöker trösta mig. Vi röntgar henne och här börjar misären som nu mera är mitt liv. Zombie får diagnos bronkit. Ena lungan är lite molnig (kan inte förklara det bättre). Hon får kortison som hon ska äta 3-4 veckor. Trots jättehög dos fortsätter Zombie att hosta. Hon mår så klart även dåligt av kortisonet. Eftersom inte hostan ger med sig ligger jag på min veterinär och till slut beslutar vi oss för att testa antibiotika då det skulle kunna vara en bakteriell infektion. Hon har nu ätit upp sin antibiotika och är inte bättre. Som det är nu har varken kortison eller antibiotika hjälp. Om det var bronkit skulle kortisonet har hjälpt om det var en infektion skulle antibiotika ha hjälpt.

Veterinären har nu gett upp. Hon har gjort allt hon kunnat. En stor eloge till henne för jag har nog inte varit den lättaste hundägaren att ha att göra med. Jag har kämpat och argumenterat för att verkligen uttömma alla alternativ för min älskade hund. Vad återstår då nu? Nästa steg är en remiss till Strömsholm. Trodde väl aldrig jag skulle behöva åka med en hund dit. Där vet jag inte exakt vilka tester som kommer att göras men högst troligt en bronkoskopi. Hunden sövs och så förs en slang ner för att titta hur pass inflammerade bronkerna är. Sen sa min veterinär att det även kan vara så att de tar en vätskeprov från halsen för att se hur cellerna ser ut. Har dock ingen aning om hur det går till. Vi lär väl även röntga igen.

Vad är jag då rädd för? Jag är rädd för att bronkiten är kronisk. Det behöver inte innebära slutet men det är inte bra. Utöver kronisk bronkit så vet jag inte vad det skulle kunna vara och det skrämmer mig. Tankar om någon hemsk lungsjukdom snurrar i huvudet.

Vi har inte kört agility på över två månader och som det känns och ser ut nu kanske vi aldrig kommer kunna göra det igen. Det har varit två långa och tunga månader där jag sett min hunds muskler tvina bort och att det till och med gått så långt att hon börjat gå orent. Nu försöker jag ha henne mer lös men hon ska helst inte springa eller leka. Lycka till att få en aussie att inte springa. Men jag har inte hjärta att ha henne mer i koppel, hon måste få leva lite också.

Orolig är bara förnamnet för vad jag är. Jag har ibland svårt att se på henne för jag blir så himla ledsen när jag tänker på allt kul vi skulle få göra tillsammans som nu kanske aldrig blir av. Jag försöker desperat klänga mig fast vid hoppet om att detta kommer blir bra, att veterinären kommer säga att det inte är någon fara och att vi kan köra på. Att Zombie och jag kommer få springa tillsammans, kampa och leka, springa agility ihop, köra kickbike. Bara tanken på att hon kanske går ett liv med begränsningar tillmötes får mitt hjärta att gå sönder. Älskade, älskade hund! Mitt allt! Fyra tävlingar fick vi ihop, kommer det vara allt?! Kommer jag aldrig mer möta dig vid mållinjen och skrika av glädje för att du är du och för att vi är så underbara tillsammans. Tårarna rinner för nu när jag skriver detta inser jag på nåt sett att detta är verklighet, min hund är sjuk och ingen vet vad det är. Varför Zombie!!! Hon är inte ens två år är än.

Men jag kommer ladda om och komma igen, det vet jag! Hade kärlek läkte henne hade hon varit frisk nu. Jag pussar hennes lungor varje dag och ber till en högre makt att göra dem friska men varje gång hon hostar skär det i mitt hjärta och jag påminns om att hon inte alls är frisk.

”You’re my back bone.
You’re my cornerstone.
You’re my crutch when my legs stop moving.
You’re my head start.
You’re my rugged heart.
You’re the pulse that I’ve always needed.
Like a drum, baby, don’t stop beating.
Like a drum, baby, don’t stop beating.
Like a drum, baby, don’t stop beating.
Like a drum my heart never stops beating for you”