Första agilityträningen

Vilken känsla! Packa väskan för agilityträning, bästa leksakerna och mycket vatten. Jag kände mig som ett barn på julafton. Igår körde jag och Zombie agility igen för första gången på 6 månader. Lite ringrostiga var vi allt men känslan var där, samarbetet på topp och glädjen var större än någonsin. Jag känner mig så himla avslappnad och bara glad att jag får köra agility med henne och jag kommer njuta till max av varje sekund vi har tillsammans på agilitybanan, för är det något detta lungmask helvete lärt mig så är det att man aldrig vet, saker kan ändra sig så himla fort så det gäller att leva här och nu och ta tillvara på den tid man får.

Vi tränade mest på slalom och hon vill ibland gå ur sista porten. Det hade vi problem med innan också. Ska fortsätta repetera och bygga upp självförtroendet så ska vi nog vara tillbaka där vi var i höstas ganska snart. Vi tränade lite grundsvängar och avslutade med några jaakko. Det var svårt att begränsa mig! Försökte hålla mig till en repetition och sen vila men vi de kortare kombinationerna blev det ibland tre repetitioner. Hon hostade inget alls och kändes inte onaturligt trött utan allt kändes som innan bortsett från att hon är i lite sämre form.

Idag har vi varit iväg och vandrat på Bjärnleden ca 1 mil. Alldeles för mycket och för varmt för Zombie som tyvärr hostat ett par gånger idag och harklat sig mer än vad mitt hjärta klarar att höra. Dessutom blev hon getingsticken stackaren . Nu ska hon få vila ett par dagar och sen ska hon med till Torpön för att vandra igen men då blir det betydligt lugnar tempo än idag och rikligt med pauser. Känner mig som världens sämsta när jag gjort för mycket med henne men det är bara att släppa och gå vidare och lära sig av det.

Ikaros har verkligen visat sig från sin bästa sida idag. Har har haft så himla kul och njutit varje sekund. När han tyckt att vi varit för långsamma har han kommit tillbaka och skällt en gång som för att säga skynda på nu latmaskar vi har inte tid att stanna . Har skött sig exemplariskt och det har värmt mitt hjärta att se honom ha så himla kul. Hade han inte haft så himla svårt för nya miljöer och att sova borta hade han fått följa med på vandringen på Torpön också för jag vet att han hade älskat det.

Ozzy kommer nog inte titta på mig på en vecka för han tyckte nog att han borde fått stanna hemma istället för att blir utsatt för plågeriet det var för honom att gå en mil. Han har lagt sig i blåbärsriset och vägrat gå. Jag har fått locka honom med godis för att få honom att komma . En riktig liten segpropp är vad han är! Att han är sex år kan man inte tro för allt som ofta beter han sig mer som en gammal pensionär. Älskade gubbskrutt!