Vetenskapens värld om 5:2

Igår handlade vetenskapen värld om den svenska forskningen kring 5:2. När de sände den brittiska BBC dokumentären för ett år sedan så fastnade professor Kerstin Brismar för upplägget och bestämde sig för att forska på det. Det finns nämligen ingen forskning på just 5:2 vilket många blir förvånade över. Michael Mosleys 5:2 har han ”hittat på” utifrån annan forskning men foskning på just 5:2 upplägget saknas.
Hur som helst. Nu var det dags att presentera halvtidresultatet från Kerstins forskning på 5:2. ”Spännande”, tänkte jag. Det måste jag se.

Men herre gud så besviken och irriterad jag blev. De har låtit 100 personer testa 5:2, olika åldrar och olika utgångslägen (övervikt, normalvikt etc etc) – vilket är en jättebra utgångspunkt. Men sen fallerar det helt. Nästan alla försökspersoner har även börjat träna och det nämndes oxå att många äter bättre de dagar de inte fastar. What?!?! Hur kan man i seriös vetenskaplig studie godkänna detta? Hur ska man då kunna utvärdera resultatet av 5:2 upplägget? Hur ska man kunna utesluta att det inte är träningen och den bättre maten som gör att de får bättre värden (när vi dessutom vet att just träning och bra mat är faktorer som påverkar vikten och de testade värdena)? Helt plötsligt är det ingen skillnad från det man brukar skämta om och som man kan läsa på bantningspiller ”fungerar bäst tillsammans med en hälsosam kost och fysisk aktivitet” Läs: själva pillret har ingen effekt (det är bara något vi tjänar pengar på) men om du tränar och äter bra så kan du gå ner i vikt.

Det är lika dumt som att jag skulle börja stå på ett ben 10 minuter per dag för att se om jag blir bättre på chins. Under den här tiden så träna jag även mycket dragövningar på gymmet för axlar, rygg etc.. Efter 3 månader så visar det sig att jag blivit det – jag kan göra 5 chins! Slutsats: att stå på ett ben 10 minuter per dag gör dig bättre på chins! Hurra!

Okej, nu är jag hård. Men jag blir faktiskt lite uppgiven. Jag hejar normalt sätt på foskningen som bedrivs på KI och andra ställen. Jag har sett fram emot denna forskning som Kerstin Brismar bedriver med tanke på att det är seriöst, och så blir det så här. Nu är ju inte studien klar. Detta var ett tv-program, jag hoppas verkligen att studien kommer att vara mer givande (hur det nu ska kunna rättas till.. ).

Jag tycker att 5:2 är superintressant men jag skulle vill veta:
1. om jag fastar 2 dagar i veckan kan jag då verkligen äta vad som helst de andra dagarna dvs. jag skulle vilja se ett upplägg där man äter ohälsosamt 5 dagar och fastar 2 och ser resultat.
2. Är upplägget att fasta 2 dagar i veckan verkligen ”mirakulöst” eller får du exakt samma effekt av att äta lika kalorirestriktiv med bra 7 dagar i veckan?
3. Hur står sig olika 5:2 upplägg ex. där man totalt sett får i sig mindre kalorier, där man kompenserar så att man får i sig lika mycket kalorier som på 7 dagar, där man äter hälsosamt de 5 dagarna, där man äter skärp de 5 dagarna.
4. Jämförelse med fysisk aktivitiviet (5:2 med och utan mot 7:0 med och utan fysisk aktivitet).
osv osv
Jag tror nämligen inte att det är så mirakulöst. Det jag har hittat i forskning runt fasta på olika sätt så finns det inget som tyder på att det är mirakulöst. ex. den där nybildningen av celler i hippocampus i hjärnan där minnet sitter, den får man även vid promenader. Och framför allt är det socker och snabba kolhydrater som skadar dessa celler (så, sluta ät socker och rör på dig så får du samma effekt!)

Slutligen en liten ”sätt saker i perspektiv”-reflektion. Jag och en kompis pratade om detta för ett tag sedan. Hon hade testat 5:2. Vi började räkna.. Hon är i dag 40 år, om hon fastar 2 dagar i veckan resten av sitt liv (ja, för det måste du ju annars försvinner effekten) så kan hon kanske leva 10 år längre. Låt säga att hon blir 90 år istället för 80. Då innebär det att hon behöver fasta i 13 år!! 13 år utan man för att ev. leva 10 år längre – jobbigt om man råkar bli påkörd av en bil den dagen man fyller 80 .

Jag är inte emot 5:2 men jag tycker inte att det presenteras på rätt sätt. Det är vad jag kan se ett beteendemönster – ett sätt att uppnå kalorirestrikion. Det gäller att du tycker att det är värt det. Jag kommer nog aldrig tycka att ”inte äta” är värt det. Jag tycker för mycket om mat och att äta. Jag äter mycket hellre bra mat och mindre 7 dagar i veckan. Och så vitt jag kunnat se finns det inget som talar för att det inte skulle vara minst lika bra. Men det är jag. Hur funkar du? Det är det som är avgörande för om du ska testa.

Nej, vetenskapens värld och Kerstin Brismar – gör om gör rätt!