Ute på slätten finns en källarkrog

Jag kommer från Västgötaslätten. Och även om jag numera känner mig hemma här i Jönköping så är en del av hjärtat ändå kvar där. Framförallt i skogen där barndomshemmet Fridhem ligger. När jag kommer hem åker den breda västgötskan på. Och då vill får man gärna skicka ”potätera” och ”såsa” när det är söndagsmiddag.

Igår åkte Sven och jag hem för att gå ut och äta med våra föräldrar. För tänk, en källarkrog har slagit upp portarna mitt ute på landsbygden, inte långt från min hemby. Mitt ute på vischan ligger Mönarps gård med källarkrogen Mönethorp.

Vi fick bubbel i glasen och smet sedan in i deras vinkällare, som turligt nog stod med grinden på glänt. Där var det kallt och fyllt med vin från golv till tak.

Ägarna Gösta och Lillemor är som man snabbt förstår väldigt vinintresserade. Det åker ofta ner i Europa och letar nya viner som de fraktar hem till gården.

När kylan hade letat sig in till benen förflyttade vi oss till matsalen som var desto varmare och fylld med tända ljus. Dags att äta!

Jag pekade ut en inkokt röding på menyn. Med morötter från gården såklart. Restaurangen siktar på att bli så självförsörjande som möjligt när det gäller kött och grönsaker. Det är rätt coolt.

Min långhårige pöjk satt mittemot. Ganska nöjd med starten på kvällen.

Sen blev det gårdens hängmörade entrecote. Hujeda mig. Sämre kan man ha det en lördagskväll när regnet öser ner utanför. Tipptopp tillsammans med rödkål, morötter och en underbar svampragu.

Mamma skrattade som alltid, kanske något extra efter ett par glas goda viner. Och svärfar (tillsammans med svärmor utanför bild) var med också.

Jag var rädd för att inte orka med en söt avslutning. Men se på maken, det gick. Och så glad jag är för det.

För skånsk äpplekaka med vaniljglass går nämligen inte av för hackor. Jag tror Sven redan har tröttnat på att jag nämner den stup i kvarten.

Bredvid mig satt min pappa. Den bästa pappan i världen. Vi skålade givetvis för våra pappor både Sven och jag.

Jag är så tacksam för honom och hela min familj. Tänk vilken tur jag har att ha dem nära. Det är ibland så lätt att ta för givet.

När klockan slog halv elva tackade vi för en god middag och körde hem på sliriga småvägar. Mamma och pappa fick skjuts av min morfar. Hur gammal man än blir slutar man aldrig vara pappa (eller mamma). Man får till och med skjutsa sina sedan länge vuxna barn…