Det sköra

Det var längesedan jag skrev igen. Jag skrev ett långt, långt inlägg förra helgen men det försvann och orken har inte funnits. Detta var i alla fall vad din hände förra lördagen.

Vi har varit ute och lekt på förmiddagen och pyret sover sen sin vanliga lur. När hon vaknar är hon febervarm och ömklig. Vi lägger oss i sängen och tittar på Alfons och efter ett par timmar kommer även Erik och myser med oss.

Plötsligt börjar Carla rycka i benen och snart kramar hela kroppen i kraftiga konvulsioner. Jag slänger mig på telefonen och ringer 112 med en tanke i huvudet. Jag måste behålla mitt lugn. Jag måste kunna förklara vad som hänt. Sköterskan i luren berättar att ambulans är på väg och förklarar lugnt och metodiskt att vi ska klä av henne, ta ut henne i kvällskylan och prata lugnande.

Vi det här laget är Carla okontaktbar, ögonen stängs och hon börjar bli blå i ansiktet. Jag skriker plötsligt i telefonen och tusen tankar far runt i mitt huvud, varav den tydligaste är; hur ska vi överleva om hon dör.

I samma sekund som ambulansen anländer slutar konvulsionerna och hon börjar andas igen. Ni som har haft barn som feberkrampat vet säkert att det sim känns som en evighet bara handlar om ett par minuter men aldrig har tiden stått så stilla som då.

Vi får komma in på barnakuten, träffa en läkare och stanna kvällen för observation. Det tas blodprover och görs undersökningar. Pulsen är fortfarande hög, över 200 slag per minut och febern går upp och ner mellan 38,5 och 40,5. Carla är medtagen och det tar fyra timmar av mjukt gungande i min famn alltmedan jag sjöng varenda sång jag kunde komma på, innan hon slutligen lugnade sig och somnade in.

Efter "Piggelintestet", doktorns egna sätt att kolla om barnet var okej, äter man en Piggelin är man inte alltför sjuk, fick vi komma hem. Carla somnade gott mellan oss och nästa morgon var febern borta och ungen pigg.

Jag har många gånger blivit arg, ledsen och frustrerad över vad vår lilla tjej hittar på, ledsen när hon gjort sig illa, trött på henne nät hon bråkat, rörd till tårar av något fint hon gjort, men aldrig förut har tanken slagit mig. Är det verkligen värt det? Hade jag valt att skaffa barn om jag visste hur fruktansvärt mycket man har att förlora? Jag vet faktiskt inte. Men det är väl just det. Man har ingen aning. Kanske är det tur.