Ord från grottan

Är det över nu, kroppen?
Inget blod det senaste dygnet och allt som återstår av graviditetskänningarna är en liten ömhet i brösten. De är fortfarande blåådriga och större än vanligt, men det blixtrar inte för ögonen längre när Kisse kliver på dem. Imorgon ska jag försöka ringa och boka ett återbesök i veckan för att kolla om allt kommit ut.

Sedan i torsdags har jag hållit mig för mig själv.
M har varit bortrest (för sista gången för säsongen) så chansen att bubbla in mig ordentligt var given. Tackade nej till födelsedagskalas hos svägerskan, tackade nej till fredagsmys med E och ungarna trots att jag saknar dem så hjärtat brister, tackade nej till lördagsvin med ovetande vänner. Istället har jag umgåtts med katterna (åh, som de håller sig nära för att läka), handlat vinterjacka och skor, sovit, sovit igen, sovit lite mer, gråtit, köksexperimenterat och ätit kopiösa mängder risglass.
Det var välbehövligt. Jag kan inte prata med någon utan att börja gråta, och håller mig då helst för mig själv. Sms:a går an, skriva på nätet går bra, röstprata – inte alls.
Jag bryter isoleringen och kryper ur min bubbla/grotta ikväll när M kommer hem.

Eftersom jag vet att träning är ett bra sätt för mig att fokusera och processa saker, har jag bokat in en rivstartsvecka med start imorgon. En vilodag i mitten med spinning, yoga och bodypump runtom. Ett par ordentliga powerpromenader ska nog också få plats.
Den som känner mig någorlunda väl vet att jag mår bäst när jag får träna tungt, ta ut mig helt, kräla hem och börja om igen dagen efter. Och under de här veckorna med träningsförbud från kliniken och sedan väntan på att kroppen/Cytotecen skulle göra sitt har jag tappat styrka, flås och fokus. Jag verkligen saknat träningen, längtat till gymmet, längtat till yogan, längtat efter kicken, urladdningen och den sköna efter-koman.
Mentalt är jag supertaggad och redo. Jag hoppas kroppen minns och fattar.
Jag hoppas på rening och ny kraft.

Heliga Gudhen, vilket tråkigt inlägg.
Sköt om er.