Marstrandsminnen

Min barndoms somrar, alla minnen, vinden i håret, den blåblå fjorden, ljuden från färjan när den slamrar och lägger till vid Koön. Det är en speciell känsla att se allt genom dotterns 3-åriga blick, höra hennes ord, tankar och funderingar. Hennes slitna guldsandaler klappra mot gatstenen på kajen och Marstrands gator som jag känner så väl.

Vi hade ett par underbara, dallrande heta och späckade dagar på ön i förra veckan. Men nu är vi tillbaka i Falsterbo. Vi har det ljuvligt här såklart men jag kunde ändå inte låta bli att känna ett styng av vemod när vi stod där på färjan och vinkade hejdå. Barnen i pyjamas, redo att somna i bilen på väg ner till Skåne. Mätta, glada och trötta med rosiga kinder och svettiga tinningar efter stoj och lek med kusinerna, min systers fina barn.

Jag älskar ju det här också – vackra Skåne, där jag börjar känna mig som hemma – men tänker försöka ge barnen en rejäl dos västkust också, i den mån det går. Tänk att man blir så nostalgisk med barn, hu, farligt för mig som redan är lagd åt det hållet. Allt det fina man själv minns vill man ge dem, och lite till. Alltid lite till.