ZOLO
Sydafrika Durban 24/10. Foto: Torbjörn Selander.
Zolo är ett år. Han är alldeles stilla i min famn. Och varm. Zolo är född utanför äktenskapet och enligt hans mamma är fadern okänd. Lille Zolo kom till sjukhuset med sin mamma och var svårt undernärd och i mycket dåligt skick när han var nio månader gammal. Han är HIV-positiv, en smitta han fått från henne via födseln och han har även TBC. Det var sjukhuset som slog larm till socialen som i sin tur kontaktade Give a child a family. Zolos mamma tar inte sin bromsmedicin som hon ska, trots att den är gratis. Det var i juli som han kom hit direkt från sjukhuset och hans mamma får nu stöd, support och regelbundna samtal med psykolog för att kunna komma på fötter och eventuellt få en möjlighet att reda upp sitt liv och återförenas med Zolo. Hon kommer och besöker honom. Jag undrar vad hon gör. Stryker hon honom över den mjuka kinden? Den som vilar mot min bröstkorg nu. Låter hon hans ettårstunga kropp somna i hennes famn? Präntar hon in hans små ansiktsdrag i sitt minne till de möts igen? Förstår hon vidden av att han berövats henne? Men hon är glad åt att se honom berättar Monica för mig.
Man försöker i möjligaste mån sammanföra barnen med sina biologiska familjer. I hela 52% lyckas man tack vare det familjestärkande programmet som man utarbetat här. Men om inte föräldern visar det minsta intresse av att vilja kontakta eller besöka barnet måste man fundera på en annan plan. Här utgår man alltid från barnets bästa. Alltid.
– Vi ser till att de får alla möjligheter de kan att få träffa sitt barn. Ger dem pengar till transport om det är det som är problemet.
För Zolo finns en chans att få komma hem. Om hans mamma visar vilja att förändras, att hon tar sina bromsmediciner regelbundet, att hon fortsätter komma på besök. Barnen här får inte stanna för länge. Det får aldrig bli ett hem för dem. Mellan 6-9 månader är maximum men helst kortare tid. Barnskötarna måste få tid på sig att emotionellt avsluta relationen med barnet, en process som tar tid och ska få ta tid. Och de får rådet att knyta an till barnet hur kort tid det än stannar. Risken att barnet får anknytningsproblem senare i livet, i alla sina vuxna relationer med kärlekar, vänner och sina egna, framtida barn, är stor annars.
Över hela Afrika lider man av att tystnaden. Man har levt under krig, hot, förföljelse, folkmord, flykt och HIV i generationer. Det har lärt människor att stänga av för att kunna överleva. För att kunna stå ut med att så många familjemedlemmar försvinner. Här på Give a child a family jobbar man med kris och traumahantering för föräldrarna. För många är det första gången man får gå igenom de stora händelserna i sitt liv, öppna upp. Prata.I förlängningen genererar det i att man har lättare att förstå hur viktigt det är med de tidiga minnena och och hur stor skada ett barn kan lida av att inte bli bemött där det är.
Zolo vilar i min famn. Den lilla bananbiten har han slutat äta på. Han är bara helt still. Lutar sitt stora bebishuvud mot mig som inte kan begripa hur man kan försumma en sådan här lysande diamant. Den största ädelstenen av dem alla. Våra barn. Jag gungar lite från sida till sida. Tänker på att han bara är en av de hundratusentals barn som lämnas åt sitt öde varje minut, timme i världen. Runt omkring oss i lekhagen kryper 22 stycken till. Några har precis börjat gå. En handikappad pojke skriker rakt ut när han drar sig fram på armbågarna med kroppen släpande efter sig, Han låter så när han är glad har jag fått lära mig. Vilar en stund i att de här barnen är lyckligt lottade. Zolo får bromsmedicin. En säng, mat i magen och någon som möter hans blick. Så ser det inte ut för många, många andra.
