OM ATT SÄGA KUK NÅGRA GÅNGER

Foto: Malin Bondeson

Jobbar ni med era spöken? Saker ni är rädda för. Situationer ni avskyr. Gör ni ett medvetet val och möter dem med flit?. Jag tänker att det är lite som att säga kuk tusen gånger. Till slut tappar odet sin innebörd och blir bara just ett ord. Lite samma är det med rädslor. Att gå in i dem och möta dem om det går. Jobbiga situationer som att prata inför folk kan man jobba med. Lära sig olika strategier. Hantera sin rädsla. Sedan finns det ju rädslor för det okända, de man inte kan styra över.

Sjukdomar. Död. Förändrade livssituationer som arbetslöshet, risken att förlora sitt boende, saker som ligger utanför det man kan själv kan påverka. Jag har blivit bättre på det där. Försöker att möta det jag är rädd för. Det värsta har redan hänt. Jag fick cancer. Det gav mig lite boost på något vis. Vad kan hända liksom.? Vad kan vara värre. Att dö? De rädslorna har jag redan vältrat mig i. Och sedan jag blivit förälder har jag också blivit modigare. Jag har mitt barn. Det är det viktigaste. Honom kan jag aldrig förlora. Och det har gjort mig mindre rädd.

Ikväll Cirkus Scott. Woop Woop