Lördagskväll på akuten

Mycket ska man vara med om som förälder, och människa! I går var vi på ”restaurang” jag och ungarna. De satt vid bordet, mittemot varandra, när jag snabbt vände ryggen till för att hämta våra tallrikar med mat alldeles intill. När jag kom tillbaka, då har lille fått tag på saltkaret som stod på bordet, öppnat sidan med stooort hål och ja… jag vet faktiskt inte hur han lyckades men munnen fullproppad av salt hade han och ni vet ju hur salt blir när det kommer i kontakt med fukt, som en enda tjock massa. Han fick knappt någon luft utan satt stilla och hulkade med förskräckta ögon, tänk er DEN smaken… och paniken över att inte veta hur man ska göra, spotta eller svälja… Jag lade honom över knät med huvudet ner och bara gröpte ur munnen med fingrarna samtidigt som jag sprutade in vatten med flaskan vi hade med, försökte sedan få honom att dricka och gav honom slutligen bröstet där han fick ligga en bra stund. Det är vid sådana här tillfällen jag är extra glad att jag fortfarande har det alternativet, som både lugnar och ger vätska. Runt om satt folk och kollade (tre kom fram och erbjöd sin hjälp ♥) och vid sidan stod M och undrade om hennes lillebror höll på att dö.. så hemskt.. Men det gick bra! Jag ringde giftinformatonscentralen som menade att om man är osäker på hur stora mängder barnet fått i sig är det är säkrast att åka in för kontroll. Det är när det rör sig om en tesked eller mer som det kan bli farligt tydligen och i det läget chansar man inte. Väl på akuten blev det barnkanalen på tv, piggelin, många kannor äppeljuice, många blodprov och lika många klistermärken – helt okej lördagsmys tyckte båda barnen. De är så goa på barnavdelningen och min fina, fina gosse sa TACK till sköterskan efter varje stick, haha. Natriumvärdet låg lite högt (dock inom normalintervallet) första gången de kollade men gick sakta men säkert ned och efter några timmars observation kunde vi åka hem.

Ett litet stopp vid de coola ”blå sakerna” utanför akuten innan vi tog bussen hem.