Tillbakablick Fredag 16 Maj- Att plussa
Så, i onsdags satt jag på toa och kissade, very important information, kom på att Liz, min bokklubbs vän, hade givit mig en hel påse med sina överblivna preggo test called the ”lucky batch” i som jag nu hade badrummet och att jag borde fått min mens den dagen, men inga symptom alls. Var uttråkad och gjorde det bara for att.. borstade tänderna eller tvättade badkaret eller något under tiden… Jag tänkte verkligen inte alls att det kunde visa något och nu i efterhand kan jag inte ens förstå att jag tog testet utan symptom? Tittade tillbaka efter kanske 7 minuter, borde ha tittat efter 5 och såg att det visade två streck?!?! Ingen panik egentligen utan mer vaaaad i heeeelveeeteee?!?!?!? Tog ett till och kollade tiden lite mer noggrant. Samma sak. Två linjer. Faan! Skulle ju vara på bokklubben om 10 min och det är 10 min bilfärd, men jag testade en gång till med samma resultat. Började googla vad två linjer betydde. Jag har testat för ovulation innan, för jag är dum i huvudet och inte fattat när eller hur man blir gravid eller inte och de strecken måste vara lika starka eller ovulation strecket är starkare än test, så är det tydligen inte. Pinade igenom mig bokklubben, ville bara fråga alla om det verkligen ar sa? Räcker det med svaga streck??
Lämnade bokkubben, åkte till Walgreens och köpte early preggo test som visade pregnant nästan direkt. SHIT!!! Sen tänkte jag, konstigt nog eftersom jag verkligen inte ar kristen, men jag tänkte ”jävla jävla jälva jävla Eva som åt av det där saaaaatans äpplet, jag vill inte föda och ha ONT!!” Casey var hemma den kvällen och jag ville verkligen inte säga något till honom om det var false alarm.Egentligen, om jag ska vara ärlig sa kändes det som om jag inte ville berätta for honom alls, någonsin. Jobbigt ämne att ta upp och jag blir sa barnsligt generad av att prata om saker som känns vuxet. Sådär känner jag ofta, att både bra saker och dåliga saker vill jag hålla lite for mig själv. Har alltid tyckt att det varit jobbigt att berätta om viktiga saker för dem jag tycker om. När jag träffade Casey så fick ingen egentligen veta hur mycket jag tyckte om honom förren långt in i färhållandet. När han friade berättade jag inte det for någon förrens kanske två månader efteråt? (Iofs sa visste ju typ halva familjen redan efter som han hade frågat precis alla om ”min hand”.. pucko)
Anywaaay, Casey gick och la sig, jag sov inte en minut den natten utan googlade typ symptom vecka 4 etc. Inga symptom. Bra där for jag känner mig inte gravid. Dagen efter gick jag upp och lagade frukost till Casey, vanligtvist burkar vi äta frukost runt 6.00 men eftersom jag varit vaken hela natten var frukosten klar strax efter 04.00 och jag tvingade upp Casey. Han satt dödstrott och förvirrad i soffan och åt sin bacon och jag sa: uuumm.. I got you something. Something small, that might be a big one day.. anyway it ia a BIG DEAL.
Casey tittade mig rakt i ögon och sa: ar du gravid?
Maybe sa jag.. (da hade jag testat mig igen samma morgon, typ 4 gånger till). Och Casey blev så himla glad, vilket jag nu kan se kanske inte bara var ren glädje utan kanske mer överlevnadsinstinkt. Typ “blir jag inte glad nu så kommer jag få sota för det i resten av mitt liv”. Jag har inte känt mig sa glad som han blev, min känsla är mer OH FUCK! Nu börjar det! Känns ju som risken att få missfall är större an att lyckas hela vägen. Och lyckas graviditeten hela vägen sa känns det som om man kommer straffas med en svinjobbig förlossning-unge-framtid. Etc.
Anywho. Googlade chemical pregnancy i morse, 50-60% av graviditeter avslutas i det. Jaha. Där har vi majoriteten. Så jag blir lite fundersam.. Jag ÄR ju gravid nu, ska jag tacka och ta emot och vara så glad som jag någonstans vill vara, eller ska jag ställa in mig på katastrof for att inte bli tokdeppig vid eventuell loss? Men så tänker jag på alla mina vänner som faktiskt lyckades första gången… och sen tänker jag på dem som inte lyckades. Uh! Svårt det här. På eller av?
