Vecka 31 + 4

Ja men hallåå, tiden går snabbt! Så snabbt att vi inte hade tid att ta foton förra veckan. Strunt samma. Det är ju inte första missade veckan direkt. Noll disciplin här hemma. Achtung! Jag har alltså flyttat ifrån vårt fantastiska garage där vi tog foton innan och nu söker jag med lampa och lykta efter en bättre plats att ta foton. Går inte alls.

Så eftersom förra veckan skippades är det lite mer som hänt sedan sist. Jag måste numer ta på mig skorna stående på alla fyra på golvet. Att sitta går inte. Kan inte heller sitta i soffan utan måste ligga (inte mig emot). Börjar få svårt att sätta på mig strumpor etc. Har fortfarande något som drar bakom revbenen på höger sida? Vad kan det vara?

Har den senaste veckan vaknat av att jag sover på MAGE?! Hur det ens går till förstår jag inte? Är fortfarande kass på att dricka vatten och har drömt två nätter i rad att jag har fått missfall för att bebisen inte har något fostervatten.. (det och att sova på magen är ett grymt recept för oroliga nätter) Bonus med att inte dricka vatten är att jag inte behöver gå upp och kissa på nätterna längre! Nej, måste skärpa mig.. men jag fryser hela tiden och vill alltså inte dricka något som är kallt. Varmt kranvatten är sådäär.

Baby Bo sparkar massor på kvällarna. I går sparkade han tillbaka när jag buffade och det var så häftigt. Blev nästan lite moderlig där en sekund. Vi hade ett utbyte av något for första gången! Läser Cissi Wallins och Familjen Klings bloggar och blir lite avis över hur de verkar känna sig som mammor redan? Hur Cissi blir gråtig av att tänka på bebis och fantiserar om framtiden. Jag blir gråtig av att tänka på allt som måste fixas innan bebis, på att hundarna måste promeneras, på att mina matvanor suger, på att bo i USA, men inte alls av att tänka på bebis.. det är fortfarande så ofattbart? Börjar faktiskt känna mig lite stressad över bounding. Tänk om det inte kommer så som jag har för mig att det gör för alla andra? Måste börja meditera mera och ta det lite lugnt. Börja uppskatta att vara gravid lite mer. Som Casey sa häromdagen att this might be the only time on our life when we are expecting a child. Och så kan det ju vara. Jag måste börja uppskatta NU för att vara redo för SEN.. Men det kommer ju inte riktigt naturligt för mig att vara mysig och lökig. Jag är lika mysig som en istapp. Tyvärr. Mycket navelskåderi här, men det blev så uppenbart när vi var på vår ”Hypobirthing” klass härom dagen.. läraren började att läsa en dikt till barnet.. det gick typ såhär ”Little baby, I love you so much already, you are growing inside of me and we are connecting more everyday. I cannot wait to see your smile and look in to your eyes..” etc etc. Casey och jag satt och vred oss i stolarna, medan de andra två paren satt och tindrade. Det är självklart inte så att vi inte vill ha barn, hoppas att ni inte missförstår mig där, utan det är mer som att vi inte riktigt förstår hur det är att ha barn? Allt är så himla flummigt och abstrakt så att det känns mer som att sitta och dagdrömma, något som jag i alla fall är dålig på. Jag längtar tills att BabyBo är här, så jag kan ta tag i det, processa och förstå. Jag längtar tills att se Casey med sin avbild och jag längtar tills den här läskiga väntan är över.

Men ett bebisframsteg är att vi har ett namn nu! Eller jag har haft ett namn sedan vecka 6 typ.. Casey har äntligen okejat det. Segast vinner.

Och JO! Viktig update! Casey låg med huvudet på min mage häromnatten. (För att vi kände oss som så himla kassa päron to be efter den där kursen.. alla andra läste tydligen sagor och sjöng för sina barn.. vi pratar inte ens med vår.. mage.. så Casey försökte sig på att typ säga godnatt.. gick inte. Dels för att vi båda kände oss så dumma, men det är ju Movember och Caseys skägg reev min mage. No bueno) Iallfall, när han låg där med huvudet på magen så hörde hans BabyBos hjärtslag. Det var tufft!