Att känna sig tillfreds med det man har

Jisses, vad dagarna går fort. Det känns som att det bara är måndag, torsdag och helg nu för tiden :S
Ligger för övrigt kvar i sängen i skrivandets stund Det är3:e gången på väldigt många år som jag vaknar så här sent, så det känns ändå ok Gubben är äntligen hemma efter att ha vart på utbildning i Gbg i veckan, så det är lite extra mysigt att ligga kvar bredvid honom och lyssna på hans djupa andetag. Rogivande <3

Skall väl ta och fixa lite brunch nu.
Tills vi hörs -snart- igen så får ni ta och beundra denna ursnygga topp som jag köpte igår :

Var på stan igår med sambons lillasyster..och varje gång jag är i en klädaffär med henne så blir jag ALLTID några 100-lappar fattigare Men å andra sidan så blir jag några fina kläder rikare – och känslan av att känna sig fin, framförallt när jag ,tillfälligt, befinner mig i den storlek jag gör så är det lätt värt alla pengar i världen. Så ibland kan man faktiskt köpa sig lycka Hade jag varit i denna storlek utan att ha fått hjälp med min mentala bit på S:a Helena mottagningen, så hade visserligen inga kläder i världen fått mig att känna mig fin.
Man behöver jobba med sig själv, för att känna sig nöjd med det man har – oavsett kroppsstorlek. Jag känner mig mer tillfreds med min kropp nu när jag är som störst, än vad jag gjorde när jag var som minst och självsvälte mig (och sen all jojo-bantning, hetsätningar, kräkningar, tabletter, dieter om och om igen). Var ”fit” som bara den, urstark och ja..när jag idag ser bilderna på min forna form så ser jag att det är gränsen till ”otäckt”. David tycker inte alls om bilderna på mig från förr, även han tycker att det ser sjukt ut med min lilla kropp i förhållandet till mitt huvud.
Jag ser i mina ögon på bilderna, känner även inom mig, hur jävla dåligt jag mådde där i jakten på kilona och den ”perfekta” kroppen. I mina ögon på den tiden var jag fortfarande väldigt stor, trodde att jag var 3 storlekar större trots att jag hela tiden fick köpa mindre och mindre kläder.

Jisses, vad det banade iväg här. Fick just upp ögonen för att jag faktiskt, trots min tillfälliga stora övervikt, ÄR mer nöjd och tillfreds med min kropp idag än vad jag var när jag var som minst. Att jag har accepterat ”vadderingen” runtom kroppen, gillar den inte men accepterar att den finns där för tillfället.
Vilken känsla!! Hjälp! Åh, denna uppenbarelse måste jag berätta för min kbt-psykolog på mottagningen

Jag får fortfarande inte tänka på dieter, gymmet o så. Jag jobbar fortfarande med min självkänsla och sund inställning till mat och träning. Jag simmar fortfarande några gånger i veckan, världens bästa terapi!
Apropå terapi så har jag nu gått till S:a Helena anorexi- & bulimimottagningen i 1 år och 1 månad. De första månaderna var de jobbigaste i mitt liv, men på ett bra sätt då det SKA vara jobbigt att lägga om ett beteende. Har nämnt den meningen många gånger, men vill verkligen få några att förstå att det ÄR värt det. Hellre några månader nära botten (samtidigt som man har professionell hjälp vid sidan av) och sakta men säkert bygga upp sig själv , än att leva i klorna på en ätstörning resten av livet.

Heh, det blev visst ett mer personligare inlägg än vad jag hade tänkt mig

NU skall jag fixa lite mat här

Ta hand om er, gofisar <3