2000 ljusår av mörker

Några dagar efter ett tredje ingrepp vid levern får jag åka hem till Kvarnsveden. Det passar mig bra med permission. Jag orkar inte med mer tid på sjukhus. Den sterila miljön. Den alkoholstinna luften. Korridorernas ljud. Patienternas blickar. Deras knäppta händer över bröstet när de ligger på sina britsar för att vila. Hemma är jag fortsatt trött, men jag är hemma. Hemma.
En kväll tar jag två varv i trädgården för att hålla uppe någon sorts kondition. Är så slutkörd nu. Nedanför mig simmar de spräckliga guldfiskarna i dammen. Ovanför mig far ett flygplan mot Amerika – jag vet att det är den rutten som de tar. Vid min knähöjd hänger krusbären tunga. I reflektionen från mina föräldrars sovrumsfönster ser jag ett trådsmalt spöke försiktigt blicka. Tänk att jag har förvandlats till denna främling. Allt blir mörkare nu. Kvällarna kommer tidigare. Det är så tydligt. Jag passerar rabarberna. Fortsatt, fortsatt enorma. Under dess blad skulle en bo. Andra växter tar för sig i odlingarna. Solrosorna vid ringblommorna. Gårdens partier avlöser varandra. Går på skift. Kommer överens. Jag saknar jasminbusken.
Mina dygn har blivit så tydligt uppdelade. Styckade. Vaken en timme från 08 då sköterskorna kommer för att ge mig antibiotika, för att tömma galldränaget som nu opererats fast på min högra sida. Sedan sover jag bedövad fram till lunch. Kanske vaken tre eller fyra timmar – om jag känner mig stark. Sedan är det dags för ytterligare behandling av personalen. Därefter sömn. Vid 19 går jag upp igen. Rör mig något. Försöker sysselsätta mig. Försöker ordna med det där projektet till min familj. Och så försöker jag kanske att raka mig. Försöker kanske se på någonting. Lyssna på någonting. Vid 22 är det dags för dygnets sista besök och återigen bedövad slumrar jag in i natten och när den väl har infunnit sig vaknar jag oftast ett par gånger i det tysta huset innan nästa dag tar vid. Ibland hör jag flygplanen när jag sitter på sängkanten i natten och funderar. De oskuldsfulla sekunderna som tidigare fanns då jag yrvaket undrade vad jag skulle göra av just den här dagen, har upphört att existera. Jag är konstant medveten om mitt öde. Om vad som väntar. Om vad som är på väg att hända. Men jag saknar dem. Saknar sekunder.
Så det är i sängen jag har kommit att leva mitt liv, detta nya. Här drömmer jag om skolavslutningar, maskerader och midsommaraftnar. Om sommarstugor och högt gräs mot bara ben. Jag drömmer att jag upptäcker allt från restauranger till indianer. Drömmer om ett starkt liv. Om allt det där som skulle göras, om inte. Är så trött på alla mina aldrig. De fanns inte i min värld förut, begreppen som menade att saker och ting var omöjliga. Nu är sanningen en annan. Min säng är min farkost. Min kropp min bur.