Vad kostar morfars liv?

Idag, fyrtio minuter innan jag stämplade ut från mitt jobb, räddade mitt arbetslag ett liv. Det kanske var din morfar, din pappa, din bror eller din älskade livskamrat. Ingen annan känsla kan slå det. Att man kan mota döden i dörrposten för att man har det där lilla extra. För att man är en del i ett grymt arbetslag, för att alla vet vad dom ska göra när det krävs. Det slår mig hur underbetald och överbetald jag är på samma gång. Underbetald för att liv inte kan prissättas. Det finns inget PLU nummer på liv. PLU 222 bananer, 28 kr kilot. PLU morfars liv, priceless. Samtidigt kan inga pengar i världen jämföras med känslan av att ha fått vara en del i att skänka någon en julafton till med barnbarnen i knät, en midsommar till på landet eller ett par ljus till i födelsedagstårtan. Mitt jobb är det sorgligaste jobbet man kan tänka sig och man kan avsluta natten gråtandes i duschen hemma. Mitt jobb är också det vackraste jobbet man kan tänka sig. Man avslutar morgonen på statoil med en varm kopp kaffe i handen och tänker "22 kronor, billigt! Det har jag råd med för jag blev just miljonär på karmakontot" Kaffekoppen värmer skönt i den kalla handen, men hjärtat pickar kokhett inne i bröstet och skulle kunna värma bort all is i antarktis. Jag vill highfiva statoilkillen, brösta honom och skrika; "Jag har räddat morfars liv!" Istället säger jag; "Tack för kaffet! Ha en bra dag"