Bakvända kalvar och bajs i rumpan
I söndags var det verkligen kaos hela dagen! Alltså… nu menar jag mer kaos än vanligt.
Jag var som vanligt hemma i Ör över helgen och hjälpte Bonden, vi passade på att provmjölka lördag kväll och söndag morgon. Det gick för en gång skull helt fantastiskt bra och jag gjorde inte en enda tabbe! Typ… Ingen stor tabbe i alla fall. Typ…
Under dagen fortsatte jag att ”sanera” huset eftersom Bonden bott själv i en hel vecka. Fattar ni hur mycket en karlslok kan röra till det bara på en vecka?? Otroligt!
Sedan åkte jag till stan med Babbelpellen och köpte nya kläder till ungen eftersom han vuxit 2,5 meter sista månaden. Vi köpte mat till Bonden så han kan överleva en vecka till – färdigrätter för hela slanten.
När vi kom hem så började jag packa bilen full med grejer som ändå inte används här hemma. Min tanke var att jag skulle lämna kvällsmjölket till Bonden och Långskånken som var här och hjälpte till.
Men hur ofta blir det som man tänkt liksom??
Bäst som jag packar bilen så ringer Bonden och säger till mig att komma ut i lagårn och hjälpa till att dra ut en kalv.
Hm, de är två starka karlar där ute och så ber de MIG komma och hjälpa till?? Konstigt!
Jag orkar inte byta om, det tar ju nolltid att dra ut en kalv så jag slänger bara på mig lagårdskläder utanpå mina vanliga kläder och ger mig in i lagårn. Mitt på golvet ligger en ko som fått kalvförlamning, bakom kon ligger/står Bonden och Långskånken och drar för glatta livet! Röda i nyllet, blanka av svett och ångan pysande ur öronen.
Bonden uppdaterar mig om läget och berättar att kalven kommer baklänges men inte kommer ut, kon har inga värkar så vi måste dra ut kalven snarast. Den har inte rört sig på länge och är troligen död redan men ut måste den ju om vi ska rädda kossan.
Vi drar som galningar men inget händer. Jag frågar Bonden om han är säker på att den kommer baklänges så det inte är frambenen som kommer och huvudet är vänt åt fel håll?! I så fall drar vi förgäves för så får vi aldrig ut den.
Bonden kryper in med armen i kossan igen och NEJ – han känner inget huvud någonstans, men å andra sidan ingen svans heller…
Dåren kommer också och hjälper till så nu är vi tre starka karlar och en fantastiskt stark Bondmora… Så vi drar allt vad vi orkar igen – men rätt vad det är så ser jag att benet blir tjockare på kalven och skriker -STOPP!!! Det är frambenen!!!
Bonden ringer veterinären men det är väntetid och under tiden vi väntar peppar jag Bonden till att försöka vända huvudet på kalven själv. Han kryper in i kossan igen och letar och letar. – LÄNGRE IN! säger jag och till slut är nästan hela Bonden inne… Han lyckas till slut hitta huvudet och får tag på ögongloberna, sticker in fingrarna och får vänt på kalvens huvud så det ligger rätt.
Trots att kalven nu ligger som den ska så får vi alla fyra ta i för kung och fosterland för att få ut den och när den väl kommer ut så ligger jag som en dö sill mitt i gödselrännan (varför är det alltid JAG som ska hamna där??).
Bondens armar är som spagetti efter kalvdragning, inkrypning i kossa och kalv-huvuds-letning så Dåren och Långskånken får ta i var sitt ben på kalven och vända den upp och ner. För tro det eller ej – DEN LEVER!!!
Jag gräver i näsan och munnen på den så den kommer igång och springer sedan och hämtar kalvlivräddaren och suger ut slem ur lungorna på den. Men nu är vi allihopa nöjda! Kalven är ute och både ko och kalv lever
Kossan ligger dock som ett utsketet päron så veterinären behöver ändå komma och ge henne kalk eftersom hon har kalvförlamning stackarn.
Eftersom det blev som det blev, veterinären ska komma och Långskånken behöver åka hem så får jag mjölka i kväll. Jag går och tar av mig lagårdskläderna och inser att det inte var så smart att ha ”finkläderna” på sig under lagårdskläderna när man ska bada i gödselrännan:
”Du har bajs i håret” säger Dåren när jag ska gå in.
”Jag har bajs i rumpan också” svarar jag.
”Jo, men där brukar man ju ha bajs” svarar Dåren.
SUCK!!
Jag byter om och går ut i lagårn igen och börjar mjölka. Efter en stund kommer bästa veterinär Ann från distriktsveterinärerna. När hon kommer fram till kossan så stannar hon, tittar på kalven, tittar på kossan och tittar på kalven igen och utbrister ”Herre jösses!! Vilket MONSTER!!” Hon går närmre kalven och fortsätter ”Det där var det största jag sett…”
Ja, nog är han en bjässe… Kanske inte så konstigt att han var svår att få ut:
Det kanske är svårt att få en uppfattning om hur stor han är, men vi såg sedan när vi satte in honom i boxarna att han är större än de andra kalvarna som står där och de är 1 månad gamla… Långbent och grov som bara den! Han ÄR ett monster…
Bästa Ann sätter igång med kossan och ger henne dropp med kalk samtidigt som hon håller stadig koll på hjärtrytmen så hon inte kolar vippen.
Och NEJ, hon har inte en cigarett i munnen…. Det är stetoskopet som luras.
Vi mjölkar klart och jag packar bilen och drar iväg mot Bolmsö. Bra mycket senare än jag tänkt men ändå nöjd eftersom vi har både en ko och en kalv som lever!
Om hon överlever vet vi inte än men nu har vi gjort vad vi kunnat för henne i alla fall. Veterinären kom tillbaka på måndag morgon och gav henne kalk igen och hon har kravlat bort längs gången så Bonden fick in henne i kalvningsboxen så hon ligger bättre.
Nu är det tisdag kväll och än så länge ligger hon men vi får hålla tummarna att hon klarar sig. Man vet aldrig – de är sega och envetna de ”små” liven <3
