Min första halvmara-distans

Just idag är jag särskilt tacksam över att ha en allsidigt tränad kropp. Jag kan göra chins, tunga marklyft, hoppa höga spänstiga hopp, göra explosiva frivändningar, stå på händer och springa supersnabba sprinter. Min kropp är både stark och explosiv, men idag ville jag även sätta min uthållighet på prov. Jag hade bestämt mig för att springa 2 mil – och målet var att hela tiden njuta av solen, vårblommorna, människorna runtomkring, naturen, möjligheten av att kunna rensa huvudet, musiken, podden och bara finnas här och nu.

Om en månad ska jag springa Womens Health Half Marathon. Det förvånar mig faktiskt att jag överhuvudtaget anmälde mig till ett lopp som är halva den klassiska marathon-distansen, närmare bestämt 21,098 km. Jag som bara sprungit en mil sisådär 3-4 gånger tidigare och inte alls är en inbiten löpare. Däremot är jag övertygad om att man alltid klarar mer än man själv egentligen tror – och det är den tröskeln som jag vill komma över. Klarar jag en mil, så klarar jag säkert en till.

Nu var det dags för mig att testa distansen för första gången. Det gick över förväntan. Jag höll jämnt tempo igenom hela passet. Första milen gick helt och hållet smärtfritt. Efter 1,5 mil cyklade min mamma förbi, vi vinkade till varandra och jag kände mig fortfarande hyfsat fräsch i kroppen trots att solen gassade i ansiktet och jag antagligen var både svettig och röd som en tomat. De tyngsta kilometrarna var på slutet och det tror jag berodde på att jag inte hade musik eller poddar att lyssna på längre. Att Sollentuna är väldigt backigt kan också spela roll – ni som sprungit här vet att det nästan hela tiden dyker upp en backe och den är antingen kort och brant eller lång och seg. Men backar är bra träning!

Nu känns benen stumma, men som belöning fick jag ett enormt påslag av endorfiner!