EXAKT 1 ÅR SEDAN

För exakt ett år sen så flyttade jag in i den här lägenheten. För exakt ett år sedan var jag inne i slut spurten på min långa depression jag drog på i över två års tid. Jag kommer ihåg hur flytten till denna lägenhet skapade nya förutsättningar och gav mig ny energi att orka ta tag i mig själv. Under ett år nu har jag bevisat för mig själv att jag är starkare än jag kunnat drömma om. Mitt liv har inte varit någon solskens historia, jag har tacklats med en hel del som många inte skulle klarat av. Mina ungdoms år har knappt varit värda att lägga på minnet, vad ska jag med såna minnen till? Ingenstans har jag känt mig trygg, har alltid behövt flytta på mig. Det finns så mycket jag skulle kunna berätta om som inte varit bra, men det är inte därför jag skriver detta inlägg!
När andra inte trott på mig, så trodde jag alltid på mig själv. Jag har aldrig haft en tydlig dröm som jag jagat. Jag var helt enkelt bara bra på vissa saker och har gjort det som känts rätt för stunden. En del beslut har tagit mig ett steg fram i livet, men många gånger har jag fått ta flera tillbaka. Men jag har alltid haft känslan att "jag är någon och kan något som många andra inte kan". Den känslan har varit avgörande för mig många gånger. Den känslan har fått mig att inte ge upp, utan fortsätta kämpa för "mig själv". Jag har tagit rätt beslut varje gång när jag ställt mig upp på benen igen - Tack till mig själv.
Nu har det gått ett år och jag har uppfyllt många saker som folk skulle kalla "drömmar". Jag kan inte vara mer tacksam än jag är mot mig själv. Jag har skapat många nya intressanta vänner i olika åldrar som inspirerar mig varje dag och ger mig en anledning att kliva upp ur sängen varje morgon. Jag har äntligen börjat förstå vem jag är och vad jag gör bäst. Många av de egenskaper många valt att hacka ner på har istället visat sig vara min största styrka. Den styrkan ska jag bära med mig och låta växa sig större och större. Jag har insett mitt egna värde på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt och är mer än nöjd med den jag är. Förhållandet jag har till mig själv är sunt idag. Jag står upp för mig själv och låter inget krossa mig. Jag gråter inte lika lätt då det inte finns något att gråta över. Jag ler mer för att livet ger mig anledning att le.
Jag funderar väldigt mycket över de valen jag tagit och de människorna som jag låtit ta stor plats i mitt liv. Har det varit värt att lägga så mycket tid på dåliga val och människor som inte lyckats påverka mig positivt? Jag har ställt mig frågan många gånger varför jag lyckats suga till mig såna människor så ofta? Idag förstår jag varför! Det ligger helt enkelt i min natur att dra till mig människor som jag vill hjälpa. Har alltid varit en människa som söker situationer där jag på många sätt kan skapa positiv förändring. Tyvärr har många av de människorna jag dragit in i livet inte gått att förändra till det positiva hur mycket jag än försökt. Men jag har börjat förstå vikten av att släppa taget om sådant jag inte kan rå mig på. Det är en befrielse för mig personligen att kunna stanna upp och säga: Angelica det finns inte mycket du kan göra här hur grym du än må vara. Om personen inte vill förändra sitt liv så kan du inte tvinga personen att göra det. Att se detta med öppna ögon gör att jag snabbt kan lägga den energin på mig själv isället och det känns awsome.
Jag har idag ett jobb jag tjatat om att ha sen jag var 13. Jag har jobbat mer med mig själv än många människor i 90 års åldern lyckats göra. Jag bor i en lägenhet jag trivs i. Jag driver två välbesökta bloggar som påverkar till något positivt. Jag har dom bästa människorna i mitt liv som inspirerar mig till max. Jag bryr mig inte längre hur andra människor ser på mig, utan är 100% nöjd. Jag får utrymme att använda min politiska ådra tack vare mina underbara vänner Kristian Krassman och SIDINFO 13. Jag får chanser att upptäcka otroliga event där jag får utrymme för mit fotointresse tack vare starclub, briska, heineken.
Jag har inget att klaga på.. jag har jobbat mig hit och jag förtjänar att njuta varje sekund. Att jag känner mig stressad många gånger är kanske inte så konstigt. Har konstant den där känslan att allt kan falla (för det är jag van vid). Men jag kommer inte tillåta mig själv att göra det. Allt som kan rubba min stabila grund jag står på skickar jag åt helv*te rent ut sagt och denna gång är det inte bara ord utan fakta !
Det jag vill komma fram till med detta inlägg:
Det finns mycket vi människor kan uppnå på 1 år om man bara är villig att kämpa lite.