Veckan som har varit

Vad roligt att Ni kikar förbi fast jag inte har skrivit något på ett par dagar! Det har hänt väldigt mycket den senaste veckan. Jag var bl.a. till samtalsmottagningen i torsdags och det gick väl ganska bra. Jag fick börja med att kort berätta om när depressionen tog fart och vad som har hänt på vägen. Jag berättade om relationen till min familj, mobbningen, misshandeln, skolan och förhållandet med Mikael. Samtalsterapeuten sade att det är otroligt vad mycket jag har varit med om, att ingen skall behöva gå igenom det jag har fått gå igenom. Hon sade att det dock märks att jag är en stark person, att jag har lärt mig av mina erfarenheter och omvandlat de till någonting positivt. Det är trots allt tack vare dessa som jag är den jag är idag.

Jag vill inte berätta för mycket om vad som sades under samtalet, men jag kan säga som så att det stora problemet just nu är att jag känner mig ensam. Jag känner att jag inte kan prata om saker som jag kanske skulle behöva prata om då personen/personerna jag försöker ty mig till varken lyssnar eller vill förstå. Sen vill jag inte tynga ner andra med mina problem och då blir det ju så att man håller saker inom sig som till slut blir som en växande bubbla som bara väntar på att spricka.

Helgen valde jag att spendera hos mina föräldrar då jag kände att jag behövde komma bort och andas, tänka över vad jag vill med livet. Jag hann dock inte tänka så mycket då jag var sysselsatt större delen av tiden och det var väl ganska skönt om jag skall vara ärlig, min hjärna som annars går på högvarv... Jag tror ändå att jag har relativt bra koll på vad jag vill bara det att jag inte riktigt vet hur jag skall ta mig dit eller i vilken ände jag skall börja. Det är så svårt att ta det där första steget. Skall man eller skall man inte? Hur som helst så bestod min helg av att tatuera mig och träffa folk som jag inte har sett på länge. Mikael var väl inte överförtjust när jag kom hem och berättade att jag hade skaffat en till (han ogillar tatueringar. Man förstör en redan fin kropp, säger han). Jag är dock nöjd Det blev ännu en text. You can't live a positive life with a negative mind står det på höger revben. Jag har en ganska hög smärttröskel, men det här gjorde ont så inåt helvete! I början kändes det helt okej och jag tänkte att om det inte blir värre än så här kan jag ta mig igenom det utan problem, men då började hon såklart på nedersta raden. Den översta var inte att leka med alltså. Det kändes nästan som att någon försökte skära bort huden på mig. Om jag hade fått bestämma hade vi tagit pauser flera gånger i minuten. Haha!

Fint blev det i alla fall och det är väl det som är huvudsaken

I tisdags fick jag ett samtal från en läkare på vårdcentralen. Han förklarade att det är han som har fått ta över mitt ärende då läkaren jag besökte för mina bröstbesvär numera är mammaledig. Han ställde några frågor om mitt senaste besök och konstaterade att vi behöver kontrollera hjärta och lungor, så det skall jag göra på måndag. Hormonproverna som togs var förövrigt normala. Jag som var säker på att de skulle hitta någonting.

Idag fick jag hem ett brev från Handels (facket). De har tagit beslutet att godkänna min ansökan om inträde i a-kassan, fr.o.m. 1/4. Jag kan med andra ord börja söka a-kassa så snart jag har varit till arbetsförmedlingen och fått ett papper som jag har tappat bort här hemma... Jag tror att jag måste kontakta facket också och se så att jag inte har glömt någonting. Ansökan om inträde, anmälan om arbetslöshet och arbetsgivarintyg är inskickade. Det borde inte vara mer än det där pappret från arbetsförmedlingen, men man vet aldrig. Det skall ju vara ett evigt krångel med allt. Det känns som att vissa saker börjar gå åt rätt håll i alla fall och skönt är väl det.

Det har hänt en hel del annat, men jag anser att det är för privat för att blottas här.