Värmland: Dimslöja, rabarberkungen
Vid 4-snåret på morgonen fick katten Sockan nog av lantlivet ute i gäststugan och började försiktigt sporta natthärj. Medan dimman låg tjock över ängarna smög jag och John in i stora huset, där vi fortsatte sova ett par timmar till …
Vaknade opp till en lat lördag, som var så lat att vi somnade mitt på dagen. Eller ja, först drack vi kaffe, härjade runt, körde indian-brottning och dansade, och sedan – tvärt – tog energin slut och vi somnade på studs. Vaknade först framåt eftermiddag då vi bestämde oss för att ta en lite cykeltur på två skraltiga cyklar.
Vinkade åt min moster som bor i det här huset. Det finaste huset tycker jag. Här har jag lekt Påven bannlyser/dunken ungefär sju miljoner gånger tillsammans med mina kusiner.
Vi plockade hundkex i vägkanten för att göra en bautabukett. Det var nämligen min pappas födelsedag.
Voila! En stor, yvig bukett med lupiner och hundkex. Det ska man ha när man fyller år tycker jag.
Jag och John dukade för middag på verandan, medan min mamma och pappa var hos mormor.
John satte igång grillen och började fräsa på champinjoner, färskpotatis, tomater och lite annat som vi hittade.
I väntan på maten insöp jag trägårdens alla dofter. Det bor allt en liten gröna våg:are i mig. Den där Emman, som aldrig förstod hur mina föräldrar kunde lämna hippa Stockholm på 70-talet för att bo mitt ute i ingenstans i Värmland, börjar vekna. Jag vill också. Lämna asgashorder, tusen brännheta järn i elden, förväntningar och fina resuméer för att göra saker som räknas. På riktigt. Skit under naglarna och luft långt ner i lungorna.
Där satt vi, drack vin, tittade ut över ängarna och jag försökte nypa mig i armen tre gånger. Men det var som att jag liksom inte fick in allt det fina.
Solen gick ner och det blev så där försommarkyligt. Men det hindrade inte mig och John från att sitta kvar på verandan tills det blev natta. Vi spelade Ticket to ride och njöt av att det inte blev något vidare mörkt.
