det som aldrig fick hända igen

Genom hela min skolgång har vi pratat om Förintelsen. Lektionstimmar, minnesstunder, föreläsningar. För att vi inte ska glömma. Genom hela min uppväxt har jag fått höra om Förintelsen. För att vi måste minnas. Vi måste minnas, för att det aldrig ska få hända igen. (Det blev till ett mantra. Vi måste minnas, för att det aldrig ska få hända igen.)

Jag läser ledaren i dagens DN. I den står det skrivet om hur bland annat kopter, Egyptens kristna, blir förföljda. Det står:
”Affärer tillhörande kopter markeras med svarta kryss för att senare brännas ner.” Jaha. Jag läser vidare och det är först efter flera rader, precis innan skribenten själv drar likheten, som min hjärna kopplar ihop det jag just läst med den där natten jag fått höra om i skolan så många gånger. Ledaren fortsätter. Det är inte bara kopter som blir förföljda, står det. Sedan den arabiska våren har religiösa förföljelser ökat mer i Mellanöstern än någon annanstans i världen.

Gång på gång inser jag hur mycket lättare det är att reagera på och relatera till saker som sker inom en geografisk närhet. Visst har den arabiska våren och oroligheterna därefter fått stort medieutrymme, och visst har jag hejat på folkets kamp för frihet och demokrati, men ska jag vara ärlig har SD:s rasistiska uttalanden och handlingar väckt mer onda känslor hos mig än vad de mångfaldigt mycket värre handlingar som utförs hela tiden, och som dessutom ökar, i Mellanöstern har gjort. Det är förståeligt; jag kan till och med säga att det är okej att en reagerar så. Vi matas hela tiden med svåra nyheter från hela världen och att ta in allt med hela vårt känslospektrum skulle knäcka oss totalt. Dessutom ligger SD:s framfart närmre våra påverkansmöjligheter så det är både helt sunt och jävligt bra att vi lägger stor kraft på att motarbeta den.

Men det är ändå något som gör ont i mig, det är något som skriker i mig, när jag läser och slås av hur händelser i likhet med Kristallnatten skrivs om utan att vi reagerar. Vi läser om ökad förföljelse, systematisk nedtystning och skuldbeläggning av utvalda folkgrupper utan att vi tänker på att det var precis det här som aldrig skulle få hända igen.

Så vad i helvete ska en ta sig till, tänker jag, tänker ni. Vad i helvete ska jag göra åt att folkgrupper förföljs, torteras och dödas i en annan del av världen?

När vi läste om Förintelsen i skolan fick vi höra om hur majoriteten av folket inte aktivt ställde sig emot det som hände dels av rädsla, dels för att de inte förstod vidden av det som hände förrän det redan hade hänt. Det är det här som de årliga minnesstunderna och föreläsningarna ska förebygga. Vi fick inte lära oss Hur En Motarbetar Nazister eller Hur En Stoppar Ett Krig, utan vad vi fick lära oss var vad som har hänt för att vi ska känna igen mönster och händelser så att vi kan Reagera innan det är för sent.

I Dagens Nyheters ledare står det:
”Religiöst förtryck är inget som bara angår troende, liksom könsdiskriminering inte är en kvinnofråga. Trakasserier av religiösa minoriteter går hand i hand med inskränkningar av andra friheter. Omvärlden har all anledning att följa utvecklingen i Egypten med oro- men framförallt att protestera och agera när grundläggande mäskliga rättigheter sätts ur spel.”

Det är allas vår uppgift att reagera. Att läsa om och sprida information om vidden av vad som händer i Mellanöstern. Det är lätt att vara efterklok, att se allvaret i situationen när det redan har hänt. När en har statistiken, när en ser siffror svart på vitt över hur många som har dödats och förföljts. Men nu är vår tid att reagera. Att agera. Att protestera. Och visa att varken SD:s framfart i Sverige eller förföljelse av religiösa grupper i Egypten är något vi tänker tolerera.