Murphy, känner ni honom?

Man velar om man ska träna eller inte, men tänker att det är bra när man är ledsen. Slippa tänka och köra slut på kroppen. Man hinner träna en halvtimme innan man trampar snett på brädan och helt plötsligt ligger på golvet och gråter och har så jäkla ont i höger fot. Allt stannar upp och alla står runtom en och man får hjälp att skutta ut i receptionen där de lindar foten och maken kommer och hämtar en och man åker till akuten. Man får komma in på en gång, träffa läkare och röntga och sen få veta att det bara är en stukning. Man åker hem med en lindad fot och kryckor.

Man är ju naturligtvis jag och jag känner så här:

1. jävla jävla skithelvete
2. tacksamhet över att foten inte är bruten
3. jävla jävla skithelvete
4. läkarna måste tro att jag har smärttröskel noll
5. jävla jävla skithelvete
6. hur ska jag få det här till att vara sonens fel?
7. jävla jävla skithelvete