Sälja ungarna på Blocket!?
Är barn och unga den sista gruppen i samhället som det fortfarande är socialt accepterat att kränka, uttala sig nedsättande om och uttrycka fördomar kring? Frågan rör sig ofta i mitt bakhuvud. Den aktualiserades på nytt häromdagen när jag såg rubriken på framsidan av en föräldratidning som damp ner i brevlådan:
Tonårsmonster? Så bemöter du humöret, skolket, sexet & alkoholen
Jag gissar att orden är avsedda att väcka igenkänning och nyfikenhet hos den vuxne läsaren. Jag kan samtidigt inte låta bli att fundera över vad de väcker hos tonåringen som ser tidningen liggande på köksbordet. Jag kan inte heller låta bli att fundera på vad som skulle hända om man skrivit om någon annan grupp än tonåringar.
Föreställ dig en tidning riktad till män (tänk Café för män runt femtio). På framsidan rubriken:
Klimakteriehäxor? Så bemöter du humöret, den minskade sexlusten & den förändrade kroppen
Eller kanske en tidning riktad till medelålders kvinnor och män (med föräldrar som börjar bli gamla):
Äckliga åldringar? Så bemöter du demensen, inkontinensen & benskörheten
Funkar inte riktigt va?! Jag gissar att det inte skulle dröja särskilt länge innan det höjdes kritiska röster om nedsättande omdömen, fördomsfulla uttryck och bristande respekt mot en hel grupp av människor. Upprop skulle spridas i sociala medier och rubriksättaren skulle förmodligen förr eller senare be om ursäkt för ett obetänksamt ordval.
Varför händer inte motsvarande när det handlar om unga människor? Varför är de socialt accepterat att uttala sig nedsättande om hela tonårsgruppen?
Och hur kan det komma sig, undrar jag, att det är okej att prata och skämta om egna barn, på sätt som vi aldrig skulle använda om det gällde våra föräldrar, partners eller arbetskollegor? Sätt som vi förmodligen skulle avsky om vi själva råkade ut för det?
Låt mig ge ett exempel för att illustrera min fundering: Du har en dålig dag. Känner dig ledsen och irriterad. Är stressad över jobbet och allt som du tänker måste göras i hemmet. Tvättmaskinen strular, du kan inte hitta dina dörrnycklar och till råga på allt tappar du en tillbringare i golvet. Tusen glasbitar och en liter saft sprids i hela köket. Du svär och brister i gråt. I det läget tar din partner en bild på dig med sin iPhone och lägger upp den på Facebook tillsammans med texten: ”Funderar på att sälja min partner på Blocket…”
Nä, det skulle förstås inte hända på riktigt, eller hur?! Så gör man helt enkelt inte mot den man älskar. Och om man ändå gjorde det skulle förmodligen gilla-klicken och hejja-ropen utebli.
Det som jag tycker är så fascinerande och sorgligt är att vi tycks ha helt andra normer och principer när det gäller våra barn. I somras passerade en bloggartikel förbi i mitt flöde. Artikeln hade rubriken:
En sådan där dag när man vill sälja barnen på Blocket
Jag kan förstå frustrationen, besvikelsen och tröttheten. Jag kan till och med förstå tankarna. Vad jag inte riktigt kan förstå är hur man kan tillåta sig själv att uttrycka dem offentligt. Med bild på barnet ifråga! Vad jag inte heller kan förstå är alla gilla-klicken, alla sympatiska kommentarer och uppmuntrande skratt *ha, ha*. Varför är det ingen som ifrågasätter? Var finns omtanken om och respekten för den lilla människan? Omsorgen om barnets integritet?
Jag hör ofta vuxna som påstår att barn och unga nuförtiden inte har någon respekt för vuxenvärlden. Jag undrar om det kanske är så att vuxenvärlden får den respekt som den förtjänar?
—
Jag vill gärna betona att syftet med den här artikeln är att påvisa ett samhällsfenomen – att det tycks vara okej att tala nedsättande om barn och unga. Jag är inte ute efter att hänga ut enskilda rubriksättare eller bloggare. Låt mig också gärna framhålla att jag gillar texten i den aktuella tidningsartikeln, som jag tycker speglar ett förhållningssätt präglat av respekt och förståelse.
—
Föräldrakurs? –>
