Med känsla för barns självkänsla

Äntligen! Nu finns den att köpa: min bok Med känsla för barns självkänsla. I nästan två år har den bott i mitt huvud. Nu skickar jag ut den till er läsare, inte i förhoppning om att den skall flytta in i era huvuden, men att den skall besöka många av er och lämna spår efter sig i form av inspiration och eftertanke. (Du hittar boken i en bokhandel nära dig, hos Adlibris och Bokus.)

Hur viktigt är det egentligen att barn har självkänsla? Jag fick frågan av en journalist häromdagen. Jag tänker att det är en fråga som varje förälder själv måste besvara. Jag för min del tycker att det är otroligt viktigt! Jag vill av hela mitt hjärta att både mina och alla andra ungar skall växa upp och veta att de är värdefulla och viktiga – precis som de är! Jag vill att de skall lyssna på sina egna – och andras – känslor och behov, att de skall våga gå sina egna vägar i livet, att de skall ta ansvar för sina misstag och våga utsätta sig för risken att misslyckas (trygga i förvissningen om att misstag och misslyckanden inte gör dem mindre värdefulla som människor). Jag vill att de skall veta att de duger även om de inte får höra att de är duktiga och jag vill att de skall kunna ta emot kritik på ett konstruktivt sätt.

De två sista punkterna – att veta att man duger även om ingen berömmer ens prestationer och att kunna ta kritik på ett konstruktivt sätt – ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Jag har själv vuxit upp i tron att mitt värde ligger i andra människors bedömningar av mina prestationer, att kritik betyder att man är misslyckad och att beröm är livets mening. Länge ansträngde jag mig till mitt yttersta i nästan alla sammanhang jag befann mig och sökte ständigt bekräftelse på att jag var duktig. När en professor på universitetet där jag studerade sade att jag hade ”potential” och uppmanade mig att söka till forskarutbildningen blev jag därför överlycklig. Det kändes som en skön bekräftelse på min kompetens och jag såg en möjlighet att få ännu mer bekräftelse om jag faktiskt blev antagen och skrev en doktorsavhandling.

Så kom det sig att jag spenderade sex år av mitt liv i ett litet rum på universitetet, skrivandes på en bok i ett ämne som jag i ärlighetens namn inte hade något intresse för. Nästan varje dag mådde jag dåligt. Varje dag berättade min inre röst för mig att jag hade helt andra drömmar och mål för mig själv. Varje dag sade jag åt den att hålla tyst, för om jag inte skrev klart min bok, om jag inte var duktig, vad var jag då?

Vore det inte underbart om våra barn växte upp och lärde sig lyssna inåt? Om de hade modet att följa sin egen längtan och förverkliga sina egna drömmar? Om de visste att deras värde inte ligger i hur många gånger på en dag som de får höra från andra människor att de är duktiga eller presterar bra? Den längtan har varit min drivkraft att skriva den här boken, att samla alla de tankar och idéer om hur självkänsla får näring i mänskliga relationer, som jag genom åren har utvecklat och delat med mig av på föreläsningar, kurser och i samtal med föräldrar.

För ett tag sedan hade jag ett samtal med min dotter, som då var 8 år. Hon frågade mig vad ”uppfostran” betyder. Jag svarade att det är ett ord som vuxna använder när de pratar om vad de vill lära barn, för att barnen skall må bra och klara sig i livet. Sedan blev jag nyfiken och frågade henne vad hon tyckte att föräldrar skall lära sina barn. Hon svarade:

- Jag tror att en del föräldrar försöker lära sina barn att bli perfekta, men det tycker inte jag att de skall lära barnen. Jag tycker att föräldrar skall lära sina barn att de duger som de är.

Älskade unge, jag håller med dig och den här boken har jag skrivit till alla föräldrar och vuxna som också gör det och som längtar efter stöd och inspiration på vägen.