"man får vara trött. man får för att man är människa. det är okej att inte orka rädda världen."

här är mitt lelle skrivbord där jag sitter och skriver och pluggar och läser och lyssnar på musik och äter frukost och sånt. väntar på regnet och tittar på trädtopparna ibland också. här var träden gröna för det här var i somras men nu är de gula och lövverket tunt.

och dagboken fylls mest av ingenting men ibland av ångest och varför-är-jag-jag-när-blir-jag-någon-annan-men-lilla-du-det-går-inte.

ALLTING

BLIR,

FÖRBLIR

SIG

LIKT

ÄNDÅ

och...

SOUNDTRACKET

TILL

MITT

LIV,

FILMEN

................

hör jag inte.

och här är lelle sängen med planscher och böcker och en benjaminfikus som nog i detta nu håller på att dö. det är även här dagboken skrivs, då när den ibland skrivs.

I. dygnen är för korta och fylls av onyttigheter. jag måste stiga upp tidigt, jag måste hinna skriva. men det är min kropp som hindrar mig. den orkar inte. snart går den nog sönder. II. veronica maggio. III. han är så jävla snygg. och det kan jag inte riktigt hantera. IV. strumpbyxor, trosor, torrschampo, 74 kronors biblioteksskuld. V. Hon är våg. Hon är ytlig. Hon är en genomskinlig estet som söker former och mönster, förförs av yta, äcklas av sina ständigt väckta begär. Hon kommer aldrig bli en intellektuell. Hon skäms över sitt lättköpta sinne, hur hon dras till det vackra, till skönheten, i män och kvinnor, i sin egen kropp när den är stark och sund och frisk, i sitt eget ansikte när hon för en gångs skull glimmar. (det här är typ jag.) VI. och jag tänker nu att jag ska sluta att sluta tänka på dig. du får väl cirkulera där som någon slags lotte. och så får jag låta det ha sin destruktiva romantiserade charm också.