När ni sover ska jag skriva era drömmar

Personer: Jackie, 15 år.

Scen 1

(Ett runt cafébord med stolar och koppar som om några just suttit där. Huvudpersonen, Jackie, står bredvid bordet.)

De viskar när jag säger att jag vill skriva om flickorna. Undrar: varför skriva, varför flickor, blir de kära någon gång, i vem i så fall. Men så har vi den här envetna tystnaden som gör att allting hörs för högt. Att det sjunger om deras hårtoppar när vinden kommer. Det är mina systerskapssystrar men vad deras kaffekoppar dånar när de dricker, ställer ner på bordet, dricker, ställer ned på bordet, dricker aldrig upp. Det var de jag skulle skriva om – hur de rör sig, vad de säger, vad de säger att de tänker innan de somnar. Jag visste inte om jag ville bejaka deras flickighet eller ta bort den helt. Om den ens fanns där. Åh, läppglanset. Jag vill att deras läppar ska reflekteras i solen. Jag vill att det ska stråla om dem var de än går. Jag vill bygga mitt skrivande på deras liv. Jag vill att de inte ska längta ihjäl sig efter kärleken så deras hjärtan har hunnit sprängas innan jag skrivit klart.

Scen 2

(Ett tonårsrum. Det är affischer på väggarna en byrå där några lådor är utdragna, där hänger det klädesplagg utanför som om någon valt kläder i en hast.)

När vi har idrott på fredagarna har minst tre av oss alltid mens. Då sitter vi kanske på mitt golv lutade mot sängen, drar tepåsar upp och ner upp och ner ur våra muggar och häller i tre skvättar mjölk, två gånger. Någon hes gitarröst sjunger och alla tycker om den och ingen tycker om den men snygg är den i alla fall den som rösten tillhör. Det tycker alla.

Rösten sjunger om allting som vi vet ingenting om. Om livslång kärlek som blir livets kortaste, att ta halsbloss på cigaretten, att få sånger dedikerade till sig. Men vad de inte vet när de lackar naglarna rosa och sen målar silvrigt glitter över, är att i nedersta lådan i min byrålåda finns tre pärmar och i varje pärm finns delar av dem. Och precis vartenda ord är till och för dem.

Den lila pärmen heter DET HÄR VILL INTE ENS DINA FÖRÄLDRAR LÄSA, den gula heter OM DU FÖRSÖKER EN GÅNG TILL BARA, den svarta heter DU KAN KÖPA EN FLYGBILJETT TILL CANNES REDAN NU ÄLSKLING. Jag vet att jag måste hänge mig till skrivandet om allt jag skriver ska hamna i den svarta pärmen. En gång läste jag om en författare som sa att hon skrev som för att rädda livet på någon, antagligen sig själv. Jag vill skriva för att rädda någon. Jag önskar att jag kunde skriva bort flickors ångest, flickors måsten, flickors lidanden, flickors komplex över kroppsdelar hår hud naglar lår attvaraellerintevara, flickors pojkar som förstör, flickors flickighet (eller skulle jag bejaka den?), flickors föräldrar som frågar för mycket och för lite på samma gång, flickors lärare som ser men inte ser, flickors kompisar som kommer att vilja utmana tävla – vemharlängsthår flestkillar finastnaglar. Det är flickorna jag vill rädda livet på men jag vet inte om jag kan.

Scen 3

(En skolkorridor. Papper ligger utspridda framför en bänk som om någon bara kastat dem där och inte brytt sig om var de landar.)

Jag är bara en flicka själv. Varför säger jag bara? Jag är en flicka och det är ALLT. Jag är bara en flicka och i den här skolkorridoren är det värt ingenting alls. I min byrå ligger filmmanuskript och alla handlar de om den här korridoren, gatan utanför, vägen som leder till hemmets trygga vrå, caféerna, bussarna som alltid tar oss bort och alltid hem igen. Om hur det känns att gå där, åka här, springa överallt - i den här skepnaden. Vad som händer när känslan förändras. När deras läppglans reflekteras i solen, när jag har skrivit om deras drömmar, när den svarta pärmen är sprängfylld. Då ska någon läsa och någon ska fatta att aj aj aj vad ONT det kan göra att vara femton i en småstad där moppepojkarna aldrig sover. Och några ska hylla mig på en scen för att jag kunde beskriva exakt så som det var och jag ska säga att det var dom där, det var dom där med de rosa naglarna med silvrigt glitter över som jag skrev för. Det är vi som räddar livet på varandra.