2015 är vårt år

Hej! Har kommit hem från ett trevligt julbord som jag bjudit personalen på. Deras killar och min var med och det är ju alltid trevligt. Jäklar vad 2015 kommer bli mitt – VÅRT år. Det händer så mycket roliga saker som ni kommer få hemma med på. En sak kommer hända som jag tycker är det största som hänt inom min karriär. Riktigt riktigt coolt, och för att ge er en ledtråd så kommer ni lära känna mig och min verksamhet ännu mer…. Det ska bli så kul!

Sedan är det ju det här med min gård. Alltså herregud jag tror inte ni förstår vilken värld jag svävar i just nu. Gården jag kommer bo på och köpa har allting som jag vill ha. Hus, gästhus, stall, kontor och ridhus. Kontoret ligger i anslutning till ridhuset så från kontoret så är det fönster ut till ridhuset. Alltså va??? Jag får nypa mig i armen. Men faktum kvarstår att jag faktiskt måste sälja några hästar och det är nog det absolut jobbigaste i och med detta.

Det jobbigaste är att jag inte vet vilka som blir sålda? Jag har liksom haft hingsten såld helt och hållet en gång och Sanno har varit såld två gånger. Dock så blev det ingenting in i det sista pga många anledningar, mest ekonomiska problem och sånt skit…och jag vill ju verkligen inte sälja Sanno. Eller jag vill ju inte sälja någon men nu MÅSTE jag sälja de som blir sålda, och det kan vara vem som helst av dom. Och det känns tungt. Jag börjar gråta bara av tanken typ….men för än gång för alla så ska det här göras och det kommer göras nu till början av året.

Men på ett sätt så känns det skönt också, för jag längtar till ett bygga upp ett stark band av kärlek och tillit ihop med mina TVÅ hästar som jag ska ha och tävla helt själv. Samma band som jag hade med Dario och Lalle. Och den här gången kan inget stoppa mig. Mycket under de senaste åren har lett mig på villovägar men det känns som att jag äntligen börjar hitta tillbaka till mig själv och det jag står för. Och det är det här jag vill. Jag vill satsa ihop med två av mina bästa vänner. Jag vill ha dom och inga andra. Och de ska inte säljas. Men nu står jag här med sex stycken riktigt fina speciella hästar och det går inte. Varken rent ekonomiskt eller framförallt för min hälsa. När jag känner så mycket för dom så stressar det mig, och det vill jag aldrig mer att det ska göra. Och jag vill så mycket, jag vill tävla och jag vill ut på de stora uppgifterna. Men för det så MÅSTE jag veta med vilka det blir, annars faller all motivation. Men jag håller ut, och jag kommer vara så extremt petig med var mina hästar hamnar, de ska få världens bästa hem!

Stallet är och kommer förbli min frizon, och nu vill jag bara börja om mitt liv tillsammans med mina hästar och mitt grymma team!

Jag hoppas Bambo blir kvar <3 Snälla Gud om du hör det här….