Alla hade gömt Anne Frank, men ingen vill hjälpa Mohammed. Om en pågående historieskrivning.

När vi läste Anne Franks dagbok i högstadiet var vi chockerade över att någon skulle vilja ange Anne och hennes familj. Vi var alla stolta moralistiska 13-åringar, övertygade om att just vi minsann hade varit den som hjälpt judarna, stått rakryggade mot nazisterna och aldrig låtit oss svepas med i propagandan.

Än idag tror jag att de allra flesta skulle svara att just de aldrig hade gått med på nazisternas världsbild om de levt på 30-talet, utan principfast ifrågasatt och högljutt protesterat. Vi gillar att se oss själva som goda människor.

Jag läste en artikel av journalisten Per Svensson där han kartlagde vad som hände vid Lunds universitet för 75 år sedan, den 6:e mars 1939, när studenterna under ett fullsatt möte röstade igenom en resolution i protest mot att 10 judiska läkare skulle få komma till Sverige för att arbeta. Detta möte är betydligt mindre känt än Bollhusmötet tidigare samma år i Uppsala, där studenterna röstade igenom samma beslut. Sveriges befolkning var förstås mindre på den tiden, men att de tio judiska läkarna skulle hota arbetsmarknaden för svenska studenter ter sig idag som ett löjligt svepskäl för en ogenerad rasism och främlingsfientlighet, en likgiltighet inför förföljelse och högst reella dödshot som drabbade andra än svenskarna.

Vi lever inte på 1930-talet, och jag menar inte att dagens samhällsutveckling är likadan som den som skedde innan andra världskriget, även om obehagliga paralleller finns. Mitt syfte med att ta upp historien är att peka på ett tankefel vi gör idag. Vi lever mitt i historien, inte vid dess slutgiltiga mål. Det vi gör och säger idag, de politiska beslut som fattas och våra personliga ställningstaganden, kommer en dag om 75 år granskas av framtidens ungdomar.

Dessa ungdomar kommer kanske tänka: "Nej jag hade minsann inte gått på medias snack om höger- och vänsterextremister när nazisterna knivhögg människor och klottrade ned judiska skolor! Jag hade minsann reagerat på den konservativa våg av inskränkande av aborträtt och hbtq-personers rättigheter som svepte genom världen i mitten av 2010-talet innan det var för sent. Jag hade sagt ifrån när det dåtida rasistiska partiet Sverigedemokraterna, vars själva grundideologi byggde på att dela upp människor efter härkomst och hudfärg, vann mark som ett legitimt parti. Jag hade insett det absurda i att asylsökande människor skickades tillbaka till tortyr och förföljelse fast Sverige på den tiden var ett av Europas mest glesbefolkade land, och sagt emot. Jag hade definitivt kämpat för att välfärdsstaten som fanns i slutet av 1900-talet skulle behållas och byggas ut, för det är ju självklart att folk mår bättre när jämlikheten ökar och det finns sociala skyddsnät. Jag hade minsann varit en av de goda människorna."

Vi lever mitt i historien, och just nu håller denna historia på att ta en obehaglig vändning. Men vi kan stoppa den. Det handlar inte om extrema grupperingar på utkanten av den politiska kartan, även om det är mer bekvämt att låtsas som det. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar när rasister och nazister vinner mark. Ett ansvar att ta reda på sanningen och säga ifrån. Den unge man vars huvud upprepade gånger blev dunkat så hårt i marken att han låg i koma i en vecka, medan hans vänner blev knivhuggna bakifrån av nazister i Malmö den 8:e mars var på väg till en feministisk fest mitt i stan. En fest där bland annat jag var, för att fira den internationella kvinnodagen. Jag är vänster, jag engagerar mig mot homofobi precis som Showan gör, och jag är feminist. Det hade lika gärna kunnat vara jag som blev knivhuggen. Det finns ingenting legitimt med att människor knivhuggs på gatan för sina åsikter och engagemang, även om dessa åsikter i majoritetens ögon är extrema. Men för nazisterna är detta ingen olycka - det är deras mål. Att radera ut människor som Showan, som mig och min flickvän, som mina vänner, från jordens yta. Ett genomfört mord på en rasifierad person, en hbtq-aktivist eller feminist, är en seger.

Det här är en politisk verklighet jag inte vill leva i, som jag aldrig trodde att jag skulle behöva leva i, men som jag måste inse att jag idag i Sverige 2014 faktiskt lever i.

Det finns vänsterextremister som är våldsamma, och det är tråkigt. Men den stora majoriteten av vänsterfolk, feminister och aktivister brinner för ett mer jämlikt samhälle där pengar ska omfördelas till de fattigas fördel och kvinnor ska ha större inflytande över sina egna liv. Nazister, rasister och högerextremister brinner för att bevara den ariska rasen, för att separera, isolera och mörda de människor som inte passar in i deras världsbild. Det är en viss skillnad.

Dessa nazistiska grupperingar vinner mark eftersom SD flyttat gränsen för vad vi accepterar som normalt i dagens Sverige. SD tillåts göra detta när ledarskribenter ser tårtkastning mot en partiledare som ett större demokratiskt hot än ett nazistiskt mordförsök på en ung människa. Ledarskribenterna kan göra det när folket inte reagerar mot förskjutningen och förenklingen av språket till ett vi mot dom, starka mot svaga, höger mot vänster. Den stora majoriteten, som tror på demokrati och inte på våld, har ett ansvar. Rösta på ett demokratiskt parti, skärskåda ledarskribenternas verklighetsbeskrivning, säg ifrån när någon ställer grupper av människor mot varandra, lär dig argumentera för dina och andras rättigheter - för de kommer att ifrågasättas framöver.

Om du hade gömt Anne Frank, måste du hjälpa Mohammed. 1930-talets samhällsutveckling var inte ditt ansvar, men 2010-talets utveckling är det. Är du läkaren som ställer dig i korridoren och vägrar släppa in rasister på studiebesök på din avdelning, eller är du medlöparen som värjer dig med att tänka att det ändå inte rör dig som vanlig hederlig medborgare?

Historien pågår nu, och det är vårt ansvar - ja ditt ansvar som vanlig hederlig medborgare - att ge den en riktning vi kan stå för om 75 år.