Charader

Jag sitter i soffan och läser. Morgonsolen hittar in genom persiennen och dansar över raderna. Dragkedjan på min luvtröja är kall när den nuddar min nakna hud, mina bara ben värmer jag under en filt.

Du vänder dig i sängen och suckar. Jag låter dig sova trots att du hållit mig vaken hela natten. Armbågar i min rygg. Snarkningar. Tandagnissel. En främmande kropp i min säng.

Jag sneglar på klockan, tänker på min frukosttomma kyl och att jag helst av allt skulle vilja dra upp persiennerna, låta solen flöda in och slå på P1 på radion. Samtidigt önskar jag att du inte var en främmande kropp utan istället en bekant, trygg och varm. Hur jag då hade lyft ögonen från boken och tittat på dig när du vackert sov någon extra timme.

Nu är jag istället helt uppslukad av historien när jag hör ett hej från min säng. Och egentligen vill jag inte släppa texten. Inte svara. Bara läsa klart de sista raderna, blunda och vara helt ensam med berättelsens slut. Men jag lyfter blicken, lägger ifrån mig boken och reser mig. Går med bara fötter över den svala parketten och kryper ned under täcket.

Och låtsas en liten stund till.