Lotta Lotass "Varia"

Henry E. Smith försvinner ur atlantkabelns historia, men återvänder tillfälligt som vansinnig och förlorad. Havsdjupet har talat till honom. Någonting i det outforskade mörkret har telegraferat. Efter att Smith under en längre tid inte synts till tar sig hans hyresvärd i hans lilla rum i New Yorks hamnkvarter och återfinner där tusentals sidor med uppteckningar av ljud, läten och vad dessa i själva verket har sagt. Överallt längs väggarna har Smith skrivit >>not yet soon<< >>not yet soon<< >>not yet soon<< – inte än snart, inte än snart, inte än snart – det han tror sig ha hört kommuniceras ur djupet.

Berättelsen om morsetelegrafisten Smith finns invävd i berättelsen om atlantkabeln som skulle göra det möjligt att kommunicera till havs. Kabeln går av och försvinner i havet. Den sänder därifrån meddelanden som skapas av magnetiska stormar och jordströmmar. Smith vet inte detta utan fortsätter att anteckna de meddelanden som sänds. I samma text ryms August Strindbergs intresse för fåglarnas dialekter, listor över fåglarnas språk och en definition av ordet mistlur. Det är så många av texterna i Lotta Lotass bok fungerar, likt kinesiska askar. En text börjar i en berättelse och slutar i en annan, men förbinds hela tiden genom temat. I ovanstående exempel är rubriken ”Ljud/störningsundersökningar”.

Flera av texterna handlar om upptäcktsresande och polarfarare. I texten ”Om polarfarare” skriver Lotass om polarfararnas hjältestatus. Då debatten om förbrytelserna i Afrika under brittisk kolonisering väcktes sökte man sig till de vita fläckarna på polarkartan för ”geografisk räddning”. Lotass beskriver polartrakterna som en tabula rasa då det inte fanns något att erövra. Upptäckandet av polarvidderna skulle alltså inte kunna smutsas ned genom upptäckter av övergrepp. Lotass skriver vidare om den ärorika död som garanterar en hjältestatus åt polarfararna. Lyckas expeditionen blir de hjältar, misslyckas den så är döden en lika stor seger. Lotass exemplifierar med Robert Falcon Scotts expedition. Hela gruppen dör i mars 1912 och tidningarnas rubriker lyder ”Den stora segern” och ”Vi glädjer oss åt våra döda”.

Lotass skriver om Stig Dagermans pjäs Upptäcktsresanden. I sin analys väver hon in Strindbergsfejden och de olika definitioner på upptäckande som Strindberg och Sven Hedin hade. Hon menar att Strindberg definierade ”upptäckt” som en plats där ingen annan varit, där man själv är den första att sätta sin fot, medan Hedin ansåg att uppmätandet och analyserandet av en plats konstituerar upptäckten, oavsett hur många som tidigare varit där. I texten ”En ö i norr” skildrar Lotass Vitön, den ö där S. A. Andrée under sin polarexpedition, mötte sin död. Texten fungerar som en biografi över platsen, snarare än den tragiska expeditionen. Expeditionen och fyndet av medlemmarnas kroppar får dock såklart sin plats i berättelsen:

Medan jag orienterade mig kring fyndet, och medan jag varsamt sysslade med att försöka blottlägga huvudet och avlägsna de hemska lager av is som täckte ansiktet – smälte anletsdragen bort. Luftens värme gjorde sig gällande, och när jag hade plockat bort islagret över ansiktet, upplöstes de frusna vävnaderna. Ansiktet upplöstes och flöt ut som en gulblek sörja.

Lotass bok är en samling av flera tidigare publicerade texter. Varia innehåller texter om allt ifrån entropi och koder, Harry Martinsons intresse för Titanic, Sputnik, litterära bluffar fram till Neil Armstrongs steg på månen. Texterna är både av essäistisk och skönlitterär karaktär. De texter som stannar kvar hos mig är de mer essäistiska. Där lyckas Lotass förbinda människoöden med varandra och interfoliera berättelserna med poetiska iakttagelser.

Lotta Lotass "Varia"

Similar Posts: