Pija Lindenbaum "Jag vaktar hunden"

Pija Lindenbaum är tillbaka med ännu en bok för de allra minsta och ännu en bok om Micke och Manne. Från den första boken, Jag älskar Manne, där Micke träffade Manne och tävlade om hans uppmärksamhet, har vänskapen nu utvecklats till att de två tillsammans försöker skapa en djupare relation med en tredje part, en hund som Micke vaktar, eller en hund som de båda barnen ”hittat” i närheten av sin favoritlekplats. En fortsättning där karaktärerna fått behålla sina huvuddrag. Tillsammans och var för sig pockar de på uppmärksamhet hos den lika envisa hunden som inte visar dem något intresse. Micke, lite mer försiktig i sin framtoning, försöker få hunden att sitta genom ett tydligt och högt: ”sitt!” medan Manne handgripligen trycker ner hundens bakdel mot marken. Men hunden bryr sig lika lite om de olika barnens försök och till slut tröttnar de båda och försvinner bort med en boll, och hunden får åter lugn och ro.

Precis som i de tidigare böckerna om Micke fylls Jag vaktar hunden av Lindenbaumsk humor som trots de korta och barnanpassade meningarna lyser igenom. En styrka som få andra besitter. Hon lyckas även binda samman humorn med känslor av besvikelse och allvar när de båda barnen inte lyckas att få hunden tillräckligt intresserad. Man känner igen frustrationen och hur det nästan inte finns något tålamod alls hos barnen och istället ser man hur de försvinner iväg mot nästa äventyr.

Att få fram dessa olika känslor, förmedlade i de korta meningarna, kräver mycket av illustrationerna. Scenen förändras inte, det är samma parkbänk de befinner sig vid. Det enda som rör sig är barnen och djuret, och mer behövs inte. Bilderna har även de det klassiska Lindbaumska över sig, det där som man såväl känner igen men inte riktigt kan ta på, och berättelsen skulle endast genom bilderna kunna stå för sig själv. Det är även i bildernas små detaljer som mycket av historien utspelas, i de små kropps- och ansiktsuttrycken.

Att Micke och Manne baseras på Pija Lindenbaums make och en nära vän till honom ger historien ett annat perspektiv från vuxenhållet. Att tänka sig de två barnen som vuxna män ger humorn ett djup och det är kanske just det som gör Lindenbaum så fantastisk i barnbokssammanhang, att barnen i vissa fall är små vuxna och som därmed skapar förståelse hos, och lockar till sig, både vuxna och barn. Hon kan se det komiska och i vissa fall omogna i vuxnas beteende och tar tillvara på det på ett fint och påhittigt sätt.

Jag vaktar hunden är en smart liten pekbok som innehåller mycket, en stor historia i ett litet format. Och jag lämnar även denna gång Micke och Manne med ett leende och ser fram emot nästa gång vi ses.

Similar Posts:

• Pekboksdramatik
• Barn behöver bonusvuxna
• Är Gittan en ö?
• Konsten att sova över
• Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson