Erik Axl Sund "Glaskroppar"

Jag var en av dem som med stor behållning läste Håkan Axlander Sundquists och Jerker Erikssons kriminaltrilogi Victoria Bergmans svaghet (Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar). Nu har duon under en förkortning av sina namn (Erik Axl Sund) påbörjat en ny trilogi som fått namnet Melankoli. Den första delen, Svart melankoli, heter Glaskroppar. Som namnet antyder handlar den om sköra människor och om att få bli sedd.

En självmordsepidemi sprider sig i Sverige. Flera unga människor med psykisk problematik hittas döda efter uppseendeväckande självmord. Den gemensamma nämnaren är att de alla har lyssnat på kassetter med samma artist då de begick självmord. Polisen Jens Hurtig sätts på fallet. Samtidigt sker också flera mord. Hurtigs utredning varvas med episoder från omgivande karaktärer; en bokbinderska, en tonåring med självskadebeteende, en vän till Hurtig, med flera.

Hurtigs utredning tar honom till platser där smärtan står i centrum. Han besöker en konsert i tunnelbanan där ungdomar sitter och skadar sig i grupp, han minns sin systers självmord och han talar med människor som befinner sig på botten. Eriksson och Axlander Sundquist tar upp ett känsligt och starkt ämne och de behandlar det med respekt. Inslagen om de iögonfallande och våldsamma självmorden är många och såren hos de självskadande beskrivs, men inte med fascination eller en vilja till groteskeri. Författarna tecknar istället en bild av de många människor som mår dåligt och som ser självmordet som en utväg. Dessa människor beskrivs varsamt, aldrig nedlåtande. De beskrivs med förståelse och sorg.

Hon håller ett rakblad mellan tumme och pekfinger. Snitten över det magra, bleka bröstet är djupa och Hurtig tvekar om han ska gå fram och stoppa henne. Eller om han ska ringa efter sjukvårdspersonal. Men när han ser sig omkring i tunneln inser han att hon inte är den enda och att det inte är en engångsföreteelse. Han ser en vardag i totalt jävla mörker. En dag utan hopp. En vardag med smärtan som enda fasta punkt i upplevelsen av nuet och där smärtan skapar illusionen av att leva. Han kan inte förmå sig att ta det ifrån dem.

Glaskroppar är välskriven och bokens avslutning är modig. Dock faller den mig inte lika mycket i smaken som Victoria Bergmans svaghet. Intrigen i Glaskroppar är nästan för tät. Alla personer vävs ihop i de mest märkliga konstellationer och detta gör att historien tappar en del av trovärdigheten.

Similar Posts:

• Personligt om kronprinsessan Victoria och Catarina
• Döden är det största sveket
• Glesbygdshemligheter och älgjakt
• Den svenska synden?
• Elefanten som fortsätter att charma