Livet efter dig, av Jojo Moyes
Alla andra har läst den här boken för evinnerliga tider sedan, men först nu har jag läst den - och dessutom har jag bokcirklat den. Och jag gillade verkligen boken.
Det handlar om Lou som tar anställning som sällskapsdam åt Will. Will är förlamad i så gott som hela kroppen efter en olycka, och det är svårt att se att han en gång har varit mycket fysiskt aktiv, framgångsrik affärsman och på god väg att gifta sig. Han är en blek skugga av den man han var, och dessutom låter han sin ilska och sin frustration gå ut över alla i närheten. Lou har ingen som helst medicinsk utbildning, utan får jobbet eftersom Wills mamma - som skötte anställningen - tänkte sig att hon skulle kunna fungera som ett uppiggande piller åt Will. Will har nämligen bestämt sig för att han inte längre vill leva som ett paket längre, och han har en plan för hur han ska göra slut på sitt liv.
Efter den första tiden på det nya jobbet, då Lou mest tassar omkring på tå och försöker undvika att hamna i skottgluggen för Wills dåliga humör, faller det sig så att Lou råkar lista ut hur det ligger till; att Will har satt en tidsfrist för sitt beslut och att han därefter kommer att ta livet av sig. Lou plockar fram sin inre tävlingsinstinkt och bestämmer sig för att vinna över Will. Hon ska se till att han inte längre vill ta livet av sig. Det är ingen lätt uppgift hon har tagit sig an.
Det visade sig att det fanns hur mycket som helst att prata om, som har med den här boken att göra. Vi fastnade i långa diskussioner om den här boken egentligen var en enda lång askungesaga; den rike prinsen som förälskar sig i den fattiga flickan och bestämmer sig för att göra hennes liv till något helt annat än vad hon är van vid. Om det här egentligen är förklädd Harlequin, eller om det här är något mer än så. Vi enades om att det här är mer än Harlequin, trots att man kan plocka ut en askungesaga. Det finns en svärta och ett djup som inte finns i Harlequin; en historia som berättas på ett lättsamt sätt blir inte per automatik en Harlequin. Den här boken gömmer sorger och ett antal problem - och kanske framför allt ett slut som är kompromisslöst. Olyckligt och lyckligt i ett svep, och som kräver val och försakanden.
Och jag tänkte en hel del på förälskelse. Om att det inte alltid är så himla lätt att veta vad man känner. Är det förälskelse? Eller är det ömhet? Fysisk attraktion, som inte kommer att leda till en fördjupad relation? Hur var det egentligen mellan Will och Lou? Tolkar man in kärlek där det kanske egentligen inte fanns kärlek utan något annat? Jag vet inte.
Vi pratade en hel del om hur man kan klara av att gå vidare efter en olycka eller en sjukdom som drastiskt förändrar ens kroppsliga status och som gör att man inte längre kan hålla på med sådant som är viktigt för en. Om man ens vill det. Vilken rätt man har att fatta beslutet om man vill leva eller inte. Om det räcker med en förälskelse, för att man ska ändra sig. Svårt...
Vi hamnade i en diskussion om vad som kan få en förälder att stänga dörren för sitt vuxna barn, apropå att Lous mamma vid ett visst tillfälle talar om för sin dotter att hon inte är välkommen hem om hon bestämmer sig för det ena istället för det andra. Och ur den diskussionen bröt en annan diskussion ut; den om föräldrar som förskjuter sitt barn på grund av sexuell läggning - och om hur vansinnigt svårt det fortfarande kan vara för en del människor att vara öppna kring sin kärlek, bara för att omgivningen är fördömande, fördomsfull och okunnig.
Och vi pratade en hel massa om hur det känns att vara så pass gammal som Lou och fortfarande bo kvar hemma, plus att plötsligt råka ut för att vara den som ska försörja hela familjen; de gamla föräldrarna - och därför inte kunna tänka tanken att följa den inre rösten och göra det som man själv egentligen vill. Hur hämmande är inte det? Eller är det bekvämt? Hur kan det komma sig att det var så självklart att Lou skulle bo hemma? Var hon tvungen att göra det, eller var det en lösning som gav henne chansen att slippa bestämma sig? För den där killen som hon var ihop med - vad var det för förhållande, ens? Det gick knappt att prata om, för det var så himla konstigt...
Det ena ledde till det tredje i diskussionen, men när klockan var sent masade vi oss i alla fall iväg från värdinnans hem. Först skulle vi bara klappa om hunden och prata lite mer om maten och ja, lite sånt. Men till sist bröt vi i alla fall upp, efter en kväll fylld av givande diskussioner.
Maten, ja. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vi äter alltid så himla gott på våra bokcirkelkvällar. Nu blev vi bjudna på en pastaröra med lax och spenat; varm och god och med färsk pasta istället för de där gamla vanliga som man håller sig med i skafferiet. Gott bröd och sallad till. Efterrätten var hemgjord chokladmousse med kanderade mandlar och någon slags apelsinlikör. Det är tur att vi inte har tid att bokcirkla oftare än sisådär var sjätte vecka, annars skulle vi förmodligen äta ihjäl oss. ;-)
Det handlar om Lou som tar anställning som sällskapsdam åt Will. Will är förlamad i så gott som hela kroppen efter en olycka, och det är svårt att se att han en gång har varit mycket fysiskt aktiv, framgångsrik affärsman och på god väg att gifta sig. Han är en blek skugga av den man han var, och dessutom låter han sin ilska och sin frustration gå ut över alla i närheten. Lou har ingen som helst medicinsk utbildning, utan får jobbet eftersom Wills mamma - som skötte anställningen - tänkte sig att hon skulle kunna fungera som ett uppiggande piller åt Will. Will har nämligen bestämt sig för att han inte längre vill leva som ett paket längre, och han har en plan för hur han ska göra slut på sitt liv.
Efter den första tiden på det nya jobbet, då Lou mest tassar omkring på tå och försöker undvika att hamna i skottgluggen för Wills dåliga humör, faller det sig så att Lou råkar lista ut hur det ligger till; att Will har satt en tidsfrist för sitt beslut och att han därefter kommer att ta livet av sig. Lou plockar fram sin inre tävlingsinstinkt och bestämmer sig för att vinna över Will. Hon ska se till att han inte längre vill ta livet av sig. Det är ingen lätt uppgift hon har tagit sig an.
Det visade sig att det fanns hur mycket som helst att prata om, som har med den här boken att göra. Vi fastnade i långa diskussioner om den här boken egentligen var en enda lång askungesaga; den rike prinsen som förälskar sig i den fattiga flickan och bestämmer sig för att göra hennes liv till något helt annat än vad hon är van vid. Om det här egentligen är förklädd Harlequin, eller om det här är något mer än så. Vi enades om att det här är mer än Harlequin, trots att man kan plocka ut en askungesaga. Det finns en svärta och ett djup som inte finns i Harlequin; en historia som berättas på ett lättsamt sätt blir inte per automatik en Harlequin. Den här boken gömmer sorger och ett antal problem - och kanske framför allt ett slut som är kompromisslöst. Olyckligt och lyckligt i ett svep, och som kräver val och försakanden.
Och jag tänkte en hel del på förälskelse. Om att det inte alltid är så himla lätt att veta vad man känner. Är det förälskelse? Eller är det ömhet? Fysisk attraktion, som inte kommer att leda till en fördjupad relation? Hur var det egentligen mellan Will och Lou? Tolkar man in kärlek där det kanske egentligen inte fanns kärlek utan något annat? Jag vet inte.
Vi pratade en hel del om hur man kan klara av att gå vidare efter en olycka eller en sjukdom som drastiskt förändrar ens kroppsliga status och som gör att man inte längre kan hålla på med sådant som är viktigt för en. Om man ens vill det. Vilken rätt man har att fatta beslutet om man vill leva eller inte. Om det räcker med en förälskelse, för att man ska ändra sig. Svårt...
Vi hamnade i en diskussion om vad som kan få en förälder att stänga dörren för sitt vuxna barn, apropå att Lous mamma vid ett visst tillfälle talar om för sin dotter att hon inte är välkommen hem om hon bestämmer sig för det ena istället för det andra. Och ur den diskussionen bröt en annan diskussion ut; den om föräldrar som förskjuter sitt barn på grund av sexuell läggning - och om hur vansinnigt svårt det fortfarande kan vara för en del människor att vara öppna kring sin kärlek, bara för att omgivningen är fördömande, fördomsfull och okunnig.
Och vi pratade en hel massa om hur det känns att vara så pass gammal som Lou och fortfarande bo kvar hemma, plus att plötsligt råka ut för att vara den som ska försörja hela familjen; de gamla föräldrarna - och därför inte kunna tänka tanken att följa den inre rösten och göra det som man själv egentligen vill. Hur hämmande är inte det? Eller är det bekvämt? Hur kan det komma sig att det var så självklart att Lou skulle bo hemma? Var hon tvungen att göra det, eller var det en lösning som gav henne chansen att slippa bestämma sig? För den där killen som hon var ihop med - vad var det för förhållande, ens? Det gick knappt att prata om, för det var så himla konstigt...
Det ena ledde till det tredje i diskussionen, men när klockan var sent masade vi oss i alla fall iväg från värdinnans hem. Först skulle vi bara klappa om hunden och prata lite mer om maten och ja, lite sånt. Men till sist bröt vi i alla fall upp, efter en kväll fylld av givande diskussioner.
Maten, ja. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: vi äter alltid så himla gott på våra bokcirkelkvällar. Nu blev vi bjudna på en pastaröra med lax och spenat; varm och god och med färsk pasta istället för de där gamla vanliga som man håller sig med i skafferiet. Gott bröd och sallad till. Efterrätten var hemgjord chokladmousse med kanderade mandlar och någon slags apelsinlikör. Det är tur att vi inte har tid att bokcirkla oftare än sisådär var sjätte vecka, annars skulle vi förmodligen äta ihjäl oss. ;-)
More posts from
