Eleanor & Park, av Rainbow Rowell
Men vilken fantastiskt fin historia det här är! Jag gillar verkligen hur författaren levandegör Eleanor och Park. De är två udda ungdomar, som börjar sitta bredvid varandra på bussen samma dag som Eleanor flyttar till staden där Park redan bor och därefter utvecklar en kärleksrelation. Det enda skälet till att de sitter intill varandra på bussen är att han är den enda som erbjuder plats; ungefär som när Forrest Gump får sitta intill Jenny på skolbussen, ni vet. Hon söker en plats, men antingen är platsen upptagen eller så är hon inte välkommen att sitta där... Klimatet på skolbussen är hårt. Är man inte med i coola gänget är man utanför och det innebär att det kan hagla kommentarer om vad man gör, hur man ser ut, och vem man är. Inte snälla kommentarer, alltså. Man ser det framför sig, efter alla skolbuss-scener i amerikanska filmer...
Jag nämnde nyss att både Eleanor och Park är udda, men det där udda är mest påtagligt hos Eleanor, som lever med sin familj under mycket knappa ekonomiska förhållanden och därför har en klädsel som sticker ut ordentligt från den gängse normen. Hon kan helt enkelt inte klä sig efter vad senaste modet dikterar, utan får lov att klä sig i det som finns tillgängligt och är hyfsat rent. Storlek, färg, mönster - det kan vara hur som helst och verkligen inte så säkert att det passar Eleanor och hennes kropp eller stil. I Eleanors familj bor fem syskon tillsammans med mamman och mammans nya man. Han är aggressiv och oberäknelig, och skälet till att Eleanor inte har kunnat bo hemma det senaste året. Hon blev helt enkelt utkastad av styvpappan och fick inte komma hem. Helt uppenbart är det den instabile styvpappan som härskar i familjen och graden av fylla styr till stor del hur våldsam dagen och natten blir. Mamman blir slagen och om nätterna får barnen lyssna till misshandeln medan de försöker hålla sig tysta för att undvika att öka på mannens vrede. Det finns ingen i familjen som mår vidare bra, och jag får ont i magen av att läsa om hur det går till hemma hos dem. Eleanor är så uppenbart otrygg och medveten om att hela hennes existens hänger på styvpappans humör, att jag blir gråtfärdig.
Park är lite knivigare att få grepp om. Han är asiat och jag antar att det är en sak som gör att han utseendemässigt sticker ut i skolan. Han är inte mobbad, men håller sig för sig själv då han inte umgås med det minimala killgäng som han ändå tillhör. Han gillar serier och läser alltid serier på bussen - och kanhända är det detaljer som detta som gör att han klassas som nördig. Det faktum att han en gång för flera år sedan hade chans på skolans snyggaste och mest populära tjej är det som räddar honom från att bli utsatt för alltför mycket grymhet från andra elever. När så Park upptäcker att Eleanor smygläser i hans seriealbum där på bussen, ser han till att hon hinner med i berättelsen innan han vänder blad - och så finns det plötsligt en öppning för Park att ta kontakt och samtala med henne. Han kan erbjuda henne sin serietidningsvärld, och har gör det också. Han ser henne som självständig och cool, en som klär sig efter eget huvud och som inte ser ut som alla andra. Han ser inte det som andra ser; att hennes utseende inte är "rätt".
Kontakten mellan Park och Eleanor utvecklas i små, små steg - och författaren gör ett fantastiskt fint jobb med att förmedla hur små saker kan upplevas som enormt betydelsefulla; sådär som det är då man är nyförälskad och ser allt med suverän skärpa samtidigt som det kan vara lika rörigt som i ett kalejdoskop. Eftersom författaren med jämna mellanrum växlar perspektiv i berättelsen, och skriver lika mycket ur Parks perspektiv som ur Eleanors, får jag som läsare god inblick i hur förälskelsen växer fram mellan dem i ungefär samma hastighet och med ungefär samma intensitet. Det är en underbar känsla som den här författaren lyckas förmedla - hur deras ömsesidiga kärlek får utvecklas och hur de får växa i sig själva medan de njuter av att ha varandra - men hela tiden ligger styvpappan med sina icke klart uttalade hot i bakgrunden och stör. Det är alldeles tydligt att det kommer att bli någon slags katastrof mot slutet av boken.
När katastrofen verkligen kommer, är det så smärtsamt att läsa om hur det hela måste lösas. Samtidigt är det inte ett helt nattsvart slut, utan det finns ett hopp och en värme som gör att jag kan ta in alltihop. Det är fint skildrat, trots det tragiska i hela situationen.
Jag kan inte göra så mycket annat än att rekommendera den här boken. Den är så sorglig och samtidigt så fantastiskt kärleksfull. Läs! (Och jo. Strunta igen i att du är vuxen och inte förväntas läsa ungdomsböcker.)
Jag nämnde nyss att både Eleanor och Park är udda, men det där udda är mest påtagligt hos Eleanor, som lever med sin familj under mycket knappa ekonomiska förhållanden och därför har en klädsel som sticker ut ordentligt från den gängse normen. Hon kan helt enkelt inte klä sig efter vad senaste modet dikterar, utan får lov att klä sig i det som finns tillgängligt och är hyfsat rent. Storlek, färg, mönster - det kan vara hur som helst och verkligen inte så säkert att det passar Eleanor och hennes kropp eller stil. I Eleanors familj bor fem syskon tillsammans med mamman och mammans nya man. Han är aggressiv och oberäknelig, och skälet till att Eleanor inte har kunnat bo hemma det senaste året. Hon blev helt enkelt utkastad av styvpappan och fick inte komma hem. Helt uppenbart är det den instabile styvpappan som härskar i familjen och graden av fylla styr till stor del hur våldsam dagen och natten blir. Mamman blir slagen och om nätterna får barnen lyssna till misshandeln medan de försöker hålla sig tysta för att undvika att öka på mannens vrede. Det finns ingen i familjen som mår vidare bra, och jag får ont i magen av att läsa om hur det går till hemma hos dem. Eleanor är så uppenbart otrygg och medveten om att hela hennes existens hänger på styvpappans humör, att jag blir gråtfärdig.
Park är lite knivigare att få grepp om. Han är asiat och jag antar att det är en sak som gör att han utseendemässigt sticker ut i skolan. Han är inte mobbad, men håller sig för sig själv då han inte umgås med det minimala killgäng som han ändå tillhör. Han gillar serier och läser alltid serier på bussen - och kanhända är det detaljer som detta som gör att han klassas som nördig. Det faktum att han en gång för flera år sedan hade chans på skolans snyggaste och mest populära tjej är det som räddar honom från att bli utsatt för alltför mycket grymhet från andra elever. När så Park upptäcker att Eleanor smygläser i hans seriealbum där på bussen, ser han till att hon hinner med i berättelsen innan han vänder blad - och så finns det plötsligt en öppning för Park att ta kontakt och samtala med henne. Han kan erbjuda henne sin serietidningsvärld, och har gör det också. Han ser henne som självständig och cool, en som klär sig efter eget huvud och som inte ser ut som alla andra. Han ser inte det som andra ser; att hennes utseende inte är "rätt".
Kontakten mellan Park och Eleanor utvecklas i små, små steg - och författaren gör ett fantastiskt fint jobb med att förmedla hur små saker kan upplevas som enormt betydelsefulla; sådär som det är då man är nyförälskad och ser allt med suverän skärpa samtidigt som det kan vara lika rörigt som i ett kalejdoskop. Eftersom författaren med jämna mellanrum växlar perspektiv i berättelsen, och skriver lika mycket ur Parks perspektiv som ur Eleanors, får jag som läsare god inblick i hur förälskelsen växer fram mellan dem i ungefär samma hastighet och med ungefär samma intensitet. Det är en underbar känsla som den här författaren lyckas förmedla - hur deras ömsesidiga kärlek får utvecklas och hur de får växa i sig själva medan de njuter av att ha varandra - men hela tiden ligger styvpappan med sina icke klart uttalade hot i bakgrunden och stör. Det är alldeles tydligt att det kommer att bli någon slags katastrof mot slutet av boken.
När katastrofen verkligen kommer, är det så smärtsamt att läsa om hur det hela måste lösas. Samtidigt är det inte ett helt nattsvart slut, utan det finns ett hopp och en värme som gör att jag kan ta in alltihop. Det är fint skildrat, trots det tragiska i hela situationen.
Jag kan inte göra så mycket annat än att rekommendera den här boken. Den är så sorglig och samtidigt så fantastiskt kärleksfull. Läs! (Och jo. Strunta igen i att du är vuxen och inte förväntas läsa ungdomsböcker.)
More posts from
