You’re looking skinny like a model with your eyes all painted black, just keep going to the bathroom always say you’ll be right

pic: Models.com

Jag tror ingen missat reaktionerna/debatten kring att en av Sveriges större modellagenturer ska ha scoutat tjejer utanför en ätstörningsmottagning i Stockholm. Min första reaktion var att detta är helt fruktansvärt, och samtidigt nästan tragikomiskt. Sedan läste jag Daniel Björks krönika på bon.se där han bland annat skriver att han skulle vilja veta vilken agentur detta rör sig om samt att det är nödvändigt att veta om detta är något som är “satt i system” eller om det rör sig om en (galen) modellscout som agerade på egen hand utan direktiv ovanifrån. Här håller jag med Daniel Björk i det han skriver, jag tänker också att det är viktigt att veta vad som menas med “utanför” en ätstörningsklinik, pratar vi bokstavligen utanför dörren eller ett kvarter bort? Såg hen som blev tillfrågad uppenbart sjuk ut (det är ju nämligen så att inte alla med ätstörningar är sjukligt underviktiga)? Självklart kan man se detta som ett tecken på hur smalt idealet inom modevärlden faktiskt är, det motsätter jag mig inte, men som Björk skriver så är det väldigt lätt att hata på modevärlden. Alla vet ju att vi som på olika sätt ägnar oss åt mode hatar fula, tjocka och dåligt klädda människor.

Sedan blir jag dock lite konfunderad när Björk börjar hänvisa till en svensk studie från 2006 som pekar på att kulturella faktorer endast står för 5 % av alla anorexiafall, medan “genetiska faktorer anses ansvara för över hälften – de återstående är individuella faktorer i närmiljön (som att ha blivit mobbad)”. Då tänker jag såhär: ligger det i kvinnors natur att utveckla ätstörningar? Jag menar, eftersom man beräknar att kvinnor står för cirka 75% av alla fall av ätstörningar? Nja, det känns ju lite märkligt om kvinnor skulle vara biologiskt mer benägna än män att utveckla ett problematiskt förhållande till mat, eller?

Jag tror nämligen att de “återstående” faktorer (vilket borde utgöra runt 35- 45%) som studien talar om är faktorer i närmiljön som rör hur samhället (vi alltså, det är ju vi som är samhället) anser att flickor och kvinnor ska vara, och som formar den idealbild som modebranschen och media ständigt reproducerar. En objektifierande och sexualiserande syn på unga kvinnors och kvinnors kroppar, i kombination med att som kvinna ständigt vara medveten om att en i första hand döms efter sitt utseende och kropp snarare än efter sina inre kvaliteter, är enligt mig det enda verkliga sättet att förklara varför de allra flesta som lider av anorexia, bulimi och andra ätstörningar är flickor och unga kvinnor. Ätstörningar har ofta en långt mer komplex förklaring än att bara handla om önskad viktnedgång, ofta lider personer med ätstörningar av låg självkänsla i kombination med prestationsångest och höga krav på sig själva. Egenskaper som många kvinnor jag känner, inklusive mig själv, i någon utsträckning besitter. Dessa egenskaper behöver inte ha utvecklats enbart på grund av samhällets krav, strukturer och idealbilder, men ingen människa vandrar heller genom livet i en opåverkningsbar bubbla. Dålig självkänsla är inte en medfödd egenskap.

Björk skriver också, lite som ett slags försvar, att endast tre av världens tio högst betalda modeller har storlek 34, resten “är större” (med “större” får jag i detta sammanhang gissa på att det är storlek 36 som avses, för särskilt många modeller med storlek 38 och uppåt är mig veterligen svårt att hitta på Models.com’s listor). Om detta har jag två saker att säga:

1. Jag tror inte riktigt det stämmer. Jag har nämligen storlek 34. Jag är 176 centimeter lång och väger runt 55 kilo. Är jag smal? Ja. Är jag lika smal som de flesta modeller är? Nej, långt ifrån. I jämförelse med vissa av de modeller som gör visningar ser jag ut som att jag gillar att trycka tre cheeseburgare före lunch, vilket säger någonting om hur smalt idealet verkligen är.

2. Att utgå från de tio högst betalda modellerna i världen när man talar om detta är inte riktigt en hållbar strategi då dessa modeller oftast är något äldre och har varit med i branschen länge så de lyckats bygga upp en stabil karriär och kan ta ut höga löner. En modell som Kate Moss (som visserligen är en av de tre som drar en storlek 34) har krasst sett “råd” att väga mer än en 16-årig ryska som skickas runt på castings.

3. Storlek 36, som ofta ses som en smal men “hälsosam” storlek, kan vara riktigt jäkla smalt beroende på personens benstomme och proportioner. Att enbart tala om storlek funkar inte riktigt.

Tack för mig.

*Rubriken är hämtad från låten “Lua” med Bright Eyes