STIL-LIMBO

Jag har befunnit mig i stil-limbo under ett ganska bra tag där jag inte riktigt hittat hem bland söta vintageklänningar längre. Att ha en garderob som inte längre känns stimulerande har gjort att jag funderat mycket på vad kläder egentligen har kommit att betyda för mig. För gemene man kan det låta både ytligt och lite knäppt. Men kläder har blivit en frihet, ett sätt för mig att få vara mig själv, ett sätt att uttrycka mig som under många år inte varit möjligt på grund av att jag som tjock endast kunnat handla i tjockisrutorna. För den oinvigde (smala personen) tänk dig att du under många år av ditt liv endast kunde handla i cirka tre butiker. I dessa tre butiker fanns det enbart cirka 20 plagg per säsong att välja på. Ville du ha ett annat utbud krävs en flygbiljett.

Så när jag nu gjort slut med min gamla stil har det inneburit jag borde tag i garderoben och rensa bort kläder som jag faktiskt inte längre är intresserad av att ha på mig. Men där har det tagit stopp. För jag har investerat tid och kärlek i min garderob och där ligger tryggheten att numera veta att jag kan bli bjuden på fest, bröllop och bal och inte behöva oroa mig för att inte hitta något att ha på mig. Så att börja slänga och sälja av den har varit svårt. Kanske är jag rädd att de ska slå igen exempelvis Asos Curve och jag inte längre skulle få tillgång till kläder som speglar vem jag är. Det känns nästan som jag är traumatiserad av mina tidigare erfarenheter. Jag vet inte, eller så bor det en hoarder i mig.

Jag har kommit fram till att jag helt enkelt inte litar på att klädindustrin kommer att finnas där för mig i framtiden då den inte brydde sig om mig under många år tidigare. Så nu sitter jag här med en svart plastsäck i handen och blickar bort mot den välfyllda garderoben. Jag vet att det måste göras men det är med blandade känslor. Fast jag vet att känslan är irrationell så finns den ändå där som ett gammalt öppet sår från förr.

Vad tror ni?

All kärlek / Thina