Om att sova på ett bilgolv och sånt
Vi har hittills haft en väldigt bekväm och ”O-backpackig” resa. I Hong Kong bodde vi på ett fyrstjärnigt hotell och de första nätterna i Auckland i ett litet pittoreskt Viktorianskt hus. Vi har ätit och druckit gott varenda kväll och åkt taxi när vi inte orkat gå. I går skulle allt detta ändras dramatiskt.
Det började med att vi checkade ut från hotellet i Auckland och åkte buss i två timmar för att hämta vår hyrbil. Planen var att direkt köra till någon mysig badort och checka in på ett vandrarhem. En lugn skön dag helt enkelt och en perfekt start på vår roadtrip. Eftersom vi druckit drinkar med min vän sista kvällen i stan var jag ganska bakfull, trött och orkade inte duscha. ”Jag fixar mig när vi kommer till vandrarhemmet” sa jag och drog på mig en klänning över bikinin. Väl framme vid det lilla samhället Browns Bay som vi bestämde oss för att övernatta i, badade vi och solade ett par timmar. Jag var sjukt sliten och ville egentligen inget annat än att sova en stund och ta en dusch. Så vi åkte till vandrarhemmet. Fullbokat. Oj, vad konstigt, tyckte vi och åkte till ytterligare ett i närheten. Också fullbokat. Vi började ringa runt. Först till alla hostel i närheten och sedan till alla hostel i alla samhällen runt omkring. Fullbokat. Det var lördagskväll och tydligen en stor konsert i Auckland så varenda litet rum var fullt. Vi började kolla runt på suspekta boendeformer med folk som hyrde ut en soffa eller en klädkammare. Fullt, fullt, fullt.
Vad skulle vi göra annat än att sova i bilen? Och om inte detta faktum räckte – det var dessutom på väg en orkan in till stan. En cyklon, vad det nu innebär, vid namn Pam… Och det hade börjat blåsa ordentligt. Vi parkerade vår bil på stranden, fällde upp sätena där bak och försökte ”bädda” så gott det gick med våra kläder på golvet. Utanför bilen ven och slet vinden och skapade stora ilskna vågor. Ni kan ju gissa att min ångestnivå var väldigt hög vid det här laget. Jag hade ingen lust att vara äventyrlig, allt jag ville var ju att få sova i en säng. Jag kände mig rädd och var nära att börja gråta. Så vi gjorde det absolut enda vettiga i den situationen.
Vi gick ut och söp oss fulla.
I närheten fanns en restaurang och bar med liveband och buggande tanter och gubbar. Jag åt ett kilo kött, drack massor av öl och rökte ett halvt paket cigg. Det kändes helt enkelt nödvändigt. När baren stängde gick vi tillbaka till vår bil, något mer avslappnade och fnissiga, och försökte sova. Hopskrynklade som två sardiner låg vi på golvet och lyssnade på vinden utanför. Tillslut somnade vi och vaknade av att solen sken in på rutan och att badgäster stojade utanför.
Slitna som två uteliggare stapplade vi in på Starbucks, borstade tänderna i handfatet och beställde frukost. Nu har vi åkt bil tillbaka söderut i tre timmar för att undvika orkanen, och är på väg till Rotorua, som ska vara The best of – på norra halvön. Det är här Hobbitfilmerna spelats in, och det finns tusen varma källor, aktiva vulkaner, kokade lera, häftig natur, forsränning, vattenfall och vandrarleder. Och det bästa av allt. Vi ska få duscha och sova i en riktig säng i kväll.
