Just nu hemma hos mig

På darriga ben stapplar vi fram i annorlunda-lägenheten. Allt känns nytt, fragilt och samtidigt bedårande. Vi är tre som bor här nu.
Galenskap.

Dagarna spenderas med att klappa mjuka kinder, pumpa mjölk, föreställa sig denna person om månad, byta blöjor, pussa panna, komma på namn, sjunga ihoprasslade truddelutter, kontrollera andningen för tusende gången, vagga runt med mörbultad kropp, dricka kaffe (ÄNTLIGEN mår jag inte megapyton av doften), titta in i den nya människans ögon, ta kort (och sedan komma på ett lämpligt offer att skicka bilden till) och försöka förstå vad som har hänt. Det är omöjligt.

Och så gråter vi. Som vi gråter.
Jag har eventuellt orsakat vattenskada hos grannen nedanför (förlåt). Det bara sprutar tårar åt höger och vänster.
Så mycket känslor som vill ut. Måste ut. Kräver att få rinna ner för kinderna.
Det är en cocktail av frustration att inte kunna greppa, enorm glädje, nypa-sig-i-armen-pirr och fullständig, katastrofal oro.
Kryddat med en längtan efter att bara flytta ut på landet och sätta en glaskupa runt tillvaron. Skydda från miljögifter, avgaser, bilar, krig och … verklighet.
Vill bara hålla om denna nya skrutt.
Från morgon till kväll och hela natten igenom.