Storstökaren, herrn i tavlan och fixad lägenhet

Jag kan vara den stökigaste människan någonsin. Du vet, jag behöver liksom bara gå in i ett rum för att röra till något. Skapa härj. Och särskilt bra på att städa är jag inte heller. Är den där människan som börjar organisera i en låda, rensa ur en koffert och placera böckerna på hög, men liksom aldrig kommer till svabbandet.
Därför går jag runt – nästintill andaktsfullt – i min lägenhet just nu (som är piffad iför onsdagens plåtning). Den är storstädad in i minsta hörn, urrensad i (nästan) varenda låda och bara står där stolt.
Det är bara en tidsfråga innan jag virvlar runt allt i en röra igen, därför smyger jag liksom fram – allt för att vara beredd att ingripa mot mitt eget stökande och ta mig själv på bar gärning.

Den stiliga herren i tavlan hittade jag hemma hos mamma och frågade om jag fick ta med han hem. Nu vakar han barskt över mig när jag sover.

I fint sällskap av en gammal väckarklocka, Samarin-flaskor, Paris-tanterna, Merci-lampa, en urriven (inramad) tidningssida och ett 1-kronors notblad.

Till och med det stora skåpet i hallen är städat. Ett perfekt offer för storstökare, med alla sina avläggningsytor. Men jag ska stå emot.