Björndansen, av Roslund & Thunberg
Det här är historien om det gäng som under tidigt 1990-tal ägnade sig åt att råna banker med militärisk precision och därför kom att kallas Militärligan i pressen. Den Thunberg som står som medförfattare till boken är bror till de tre män som utgjorde kärnan i gänget. Jag tänker mig att den detaljen gör att de delar av boken som utspelar sig i dåtid, under brödernas barndom, har verklighetsförankring på ett eller annat sätt, men jag vet inte.
Allting börjar med ett oerhört välplanerat inbrott i ett militärt vapenförråd. Enorma mängder vapen med tillhörande utrustning stjäls av gänget, på ett sådant sätt att stölden inte upptäcks förrän ungefär ett halvår senare. Den stora mängden vapen är förutsättningen för den kedja av spektakulära rån som sedan följer.
Eller så börjar allting då brödernas pappa bestämmer sig för att familjen är en enhet som omöjligen kan brytas isär, vare sig inifrån eller utifrån. Eller när han bestämmer sig för att barnens mamma, som flytt hemmet, ska komma tillbaka, oavsett vilka medel han ska behöva ta till. Eller när han bestämmer sig för att lära sin äldsta son att slåss. Man pratar inte. Man slåss, brutalt och skoningslöst. Det är svårt att veta vad som egentligen är startpunkten i den händelsekedja som inträffar när bröderna är unga vuxna. Eller så är det inte alls svårt.
John Broncks heter mannen som ägnar all sin tid - arbetstid och viss fritid - åt att skaffa sig en bild över vilka de rånande männen är. De är inte tidigare straffade. De har ingen kontakt med den kriminella världen. De lämnar inga spår efter sig. Trots detta tar han sig närmare och närmare - enbart för att han själv har erfarenheter som liknar brödernas. Han är annars rätt lik en del andra poliser som man har stött på i kriminalromanernas värld. Han är den där som lever för sitt arbete, som aldrig ger upp, som sitter kvar för länge om kvällarna och som prövar och omprövar hela tiden, för att kanske hitta nyckeln till ett olöst brott. Egentligen borde man vara trött på själva karaktären. Det är så mycket hjältegloria över den. Men jag tror faktiskt att jag gillar John Broncks. Han känns rätt äkta, trots allt det där kliché-artade.
Personerna i den här boken är överlag väl skildrade. Det är exempelvis lätt att förstå hur bröderna resonerar och varför, eftersom så mycket av valen i vuxenlivet är baserade på situationer från barndomen. Situationer som beskrivs i boken, från vad som utlöser det hela till konsekvenser efteråt. Som när pappan återvänder till familjen, efter det att han har suttit inne för misshandel av mamman. Vems fel det är, det som händer. Vem som gör vad och vem som inte gjorde något. Och det är det som gör att jag tänker att det egentligen inte alls är svårt att bestämma sig för när den här händelsekedjan egentligen börjar.
Samma sak med mamman och pappan i familjen. De är väl skildrade. Jag förstår precis hur det står till med pappan; varför han agerar som han gör - vad det är som har skadat honom så att han nu måste knyta sin familj så tajt intill sig att de inte kan andas. Och jag förstår mamman. Verkligen. Författarna har gjort ett bra jobb med att levandegöra sina personer.
Det är en rätt spännande historia, det här. Extra spännande blir det eftersom den bygger på verkliga händelser. Jag minns förvisso inte vidare många detaljer kring rånen; alltså, vad som stod i tidningarna - men jag minns ju serien av rån och hur omöjligt det verkade vara att få fatt på gärningsmännen. Den stora behållningen är dock växelspelet mellan då och nu. Det gillar jag mycket. Det ger någon slags rimlighet åt vansinnet som utspelar sig.
(Bok och bild från förlaget.)
Allting börjar med ett oerhört välplanerat inbrott i ett militärt vapenförråd. Enorma mängder vapen med tillhörande utrustning stjäls av gänget, på ett sådant sätt att stölden inte upptäcks förrän ungefär ett halvår senare. Den stora mängden vapen är förutsättningen för den kedja av spektakulära rån som sedan följer.
Eller så börjar allting då brödernas pappa bestämmer sig för att familjen är en enhet som omöjligen kan brytas isär, vare sig inifrån eller utifrån. Eller när han bestämmer sig för att barnens mamma, som flytt hemmet, ska komma tillbaka, oavsett vilka medel han ska behöva ta till. Eller när han bestämmer sig för att lära sin äldsta son att slåss. Man pratar inte. Man slåss, brutalt och skoningslöst. Det är svårt att veta vad som egentligen är startpunkten i den händelsekedja som inträffar när bröderna är unga vuxna. Eller så är det inte alls svårt.
John Broncks heter mannen som ägnar all sin tid - arbetstid och viss fritid - åt att skaffa sig en bild över vilka de rånande männen är. De är inte tidigare straffade. De har ingen kontakt med den kriminella världen. De lämnar inga spår efter sig. Trots detta tar han sig närmare och närmare - enbart för att han själv har erfarenheter som liknar brödernas. Han är annars rätt lik en del andra poliser som man har stött på i kriminalromanernas värld. Han är den där som lever för sitt arbete, som aldrig ger upp, som sitter kvar för länge om kvällarna och som prövar och omprövar hela tiden, för att kanske hitta nyckeln till ett olöst brott. Egentligen borde man vara trött på själva karaktären. Det är så mycket hjältegloria över den. Men jag tror faktiskt att jag gillar John Broncks. Han känns rätt äkta, trots allt det där kliché-artade.
Personerna i den här boken är överlag väl skildrade. Det är exempelvis lätt att förstå hur bröderna resonerar och varför, eftersom så mycket av valen i vuxenlivet är baserade på situationer från barndomen. Situationer som beskrivs i boken, från vad som utlöser det hela till konsekvenser efteråt. Som när pappan återvänder till familjen, efter det att han har suttit inne för misshandel av mamman. Vems fel det är, det som händer. Vem som gör vad och vem som inte gjorde något. Och det är det som gör att jag tänker att det egentligen inte alls är svårt att bestämma sig för när den här händelsekedjan egentligen börjar.
Samma sak med mamman och pappan i familjen. De är väl skildrade. Jag förstår precis hur det står till med pappan; varför han agerar som han gör - vad det är som har skadat honom så att han nu måste knyta sin familj så tajt intill sig att de inte kan andas. Och jag förstår mamman. Verkligen. Författarna har gjort ett bra jobb med att levandegöra sina personer.
Det är en rätt spännande historia, det här. Extra spännande blir det eftersom den bygger på verkliga händelser. Jag minns förvisso inte vidare många detaljer kring rånen; alltså, vad som stod i tidningarna - men jag minns ju serien av rån och hur omöjligt det verkade vara att få fatt på gärningsmännen. Den stora behållningen är dock växelspelet mellan då och nu. Det gillar jag mycket. Det ger någon slags rimlighet åt vansinnet som utspelar sig.
(Bok och bild från förlaget.)
More posts from
