Skönhet ur underjorden

Vi recenserar Åbobandet Swaying Wires debutalbum Some blue sky. Musiken påminner om sånt som redaktören låg och lyssnade på i sitt dunkla sovrum för många år sedan.

En kulturjournalist skall inte ha för många skedar i samma soppa. Just nu arbetar jag med ett tv-reportage för Lasso om Åbobandet Swaying Wires. De är aktuella med debutalbumet Some blue sky. Då jag lyssnar på albumet inför inspelningen så känner jag mig ändå helt enkelt tvungen att skriva om skivan. Musiken kräver det av mig. Kanske som Luther kände sig tvingad att reformera kyrkan. Ut med den falska, in med den genuina popmusiken, typ. Fast kanske tar jag i här.

Swaying Wires

Vill du veta mer om Swaying Wires? Vilken tur för dig att vi träffade dem i höstas.
Här kan du läsa den intervjun.

Swaying Wires var ursprungligen Tina Kärkinen och en gitarr i ett sovrum för några år sedan. Resten av medlemmarna: Nicklas Hägen, Sami Lehtonen och Jussi Virkkamaa anslöt sig an efter.

Musiken påminner om sådant som jag låg och lyssnade på som yngling i mitt dunkla sovrum för 20 år sedan. Musiken är för den skull vare sig nostalgisk eller en fläkt av något förgånget och övervunnet. Tvärtom, drömsk pop spelat på ett samtidigt exakt och krummigt, inte tillrättalagt sätt, känns synnerligen välkommen just nu. Världen, vi alla, behöver bejaka sin skörhet.

Tina har en vacker och melodisk röst

Bandet sjunger om människor och känslor, beskriver den ensamhet som man kan uppleva när ens kärleksrelationer gått åt helvete och man traskar genom den dåligt upplysta natten. Samtidigt är just natten den enda vän man har. Tinas vackra och melankoliska sång stöds av musiken som målar fram och fördjupar den mångfald av känslor texterna förmedlar: ensamhet, vemod, bitterhet, taggighet och viljan att slockna ut. Gitarrerna är som en väv av känslor som väller fram ur en. Samtidigt är sången medkännande, på lyssnarens (och sin egen) sida.

Anledningen till att jag själv saknar nittiotalets drömpop är att den var så försynt, att den uttryckte olika former av utanförskap så bra. Det kunde handla om den känsla av främlingskap med världen som infinner sig då någon slutar älska en och man känner sig omöjlig att älskas av någon. Det är just då som en låt påminner en om att världen inte gått under, om möjligheten av en annan människas vänskapliga blick.

Stämningen håller hela vägen

Skivan innehåller bara bra spår och är en gedigen helhet, stämningen på den håller hela vägen. Man har inte skrivit låtar på basis av någon idé om att ett album bör innehålla några uptempolåtar, ett par ballader och så vidare. Istället vågar man lita på lågmäldheten och på lyssnaren. Trots den drömska atmosfären finns det nämligen en massa att lyssna på, fram för allt hur man med olika sound kan bygga upp och gestalta mänskliga känslor och erfarenheter. Eller man och man, de. Och visst finns det gott om variation i tempo och sound också vill jag tillägga för tydlighetens skull.

Jag hoppas att den här debuten får den uppmärksamhet som den förtjänar. Det här är musik för oss som älskade The Sundays och Mazzy Star på 1990-talet men lika mycket för oss som älskar de överraskande banden i den våg av indiefolk och drömsk pop som rullat över oss i några år redan.

Dessutom, det är skönt att märka att ett så underbart organiskt band plötsligt kan växa fram ur underjorden i den stad jag själv bor i.

Debutalbumet Some blue sky släpps på måndagen 17:e mars.