DON’T STUMBLE OVER SOMETHING BEHIND YOU

Det finns inte på världskartan att jag ger upp. Tio fingrar räcker nog inte ens till för att räkna hur många som sagt till mig att lämna tillbaka Maud och köpa en annan häst där jag kan lägga energi, tid och hjärta på just det jag vill göra – rida. När vi befann oss i klass ett storm och piskande regn här om dagen kände jag att de har nog tusan rätt. Maud ÄR för mycket, hon ÄR för påträngande och hon kväver mig. Så jag skickade ett snabbt meddelande; ”Vad får jag för Maud om jag säljer nu?”. Min impulsiva tanke berodde nog snarare på uppgivenhet blandat med irritation över att hon bokstavligt talat leker med mig. Men, nu har jag hunnit få andrum och är redo att köra igen. Så någon försäljning blir det inte tal om här, hehe.

Dagens uppgift var att tassa in i transporten för att lugnt och fint stå där och äta hö. Hon tassade in och ut gång på gång när jag bad henne om det men att stå och mumsa på hö hade hon där emot inte alls tid med. Stressen steg henne åt huvudet och maten var inte alls intressant. Där emot var hon mycket(!) lugnare och mer stillsam än vad hon brukar vara, så det ser jag som ett steg i rätt riktning. Jag tror på mitt koncept och det enda som gäller är mängdträning, där hon ska känna att transporten är trivsam. Just det här med att hon får panik när vi stänger och åker är egentligen inte själva problemet, det är bara en bieffekt av grundproblemet, som är att hon är osäker och stissar upp sig när hon blir lämnad ensam i trånga utrymmen. Precis som med boxen. I hagen går det där emot jättebra att vara ensam, eller när hon är uppbunden på en stallgång.

Belöning med morötter är ett måste!

Om fronten är öppen och hon inte känner sig inträngd går det desto bättre. Hon väver om jag lämnar henne, men inte alls lika hysteriskt som när vi stänger helt och jag försvinner.