Att börja tvivla

Denna vecka går SM av stapeln i Borås, och jag är inte där. Det känns väldigt konstigt och detta är det första SM:et på 10 år som jag inte har varit kvalad till. Detta är ju mitt första år som senior och det är ett stort steg upp att rida de klasserna.

Jag är inne i en period där jag har lite lågt självförtroende och reflekterar mycket över min ridning, varför jag gör det här osv. Jag känner dessutom att jag just nu ligger på en lägre nivå än vad jag gjort tidigare vilket kan vara svårt att acceptera, just att ha tagit några steg bakåt. Även om det har varit ett delvis medvetet val i och med att jag valt att plugga på heltid och främst fokusera på unghästar så känns det ändå lite vemodigt. Jag är en tävlingsmänniska och ibland kan jag känna att jag just nu gör allting "halvdant" och det tar emot väldigt mycket för min del. Skulle jag inte ha hästarna så skulle jag kunna ha ett jobb vid sidan om plugget och satsa mer på en sådan karriär. Jag har ju svårt att söka internships och liknande eftersom att jag har tävlingar och saker som är svårt att kombinera. Istället har jag ju fått ta emot hästar under sommrarna tex för att dra in pengar och ändå kunna rida. På så vis kan jag känna att ridningen hindrar mig från att göra vissa satsningar fullt ut, samtidigt som jag egentligen känner att ridningen är det jag brinner för och om "money was no object" så skulle jag ju helst rida hela dagarna.

Det är så himla svårt det där, när man försöker göra flera saker och känner att det blir lite halvdant allithopa. Det är inte så att jag känner att mina hästar tränas halvdant, utan mer att jag som ryttare hamnar efter eftersom att jag inte endast satsar på hästar. Jag tror att det är många som upplever det på samma sätt och får samma tankar i de olika övergångarna från ponny till häst då man kanske börjar gymnasiet samtidigt eller när hästen blir skadad eller när man blir Young Rider och helt plötsligt ska rida svår klass för att platsa i "eliten". Oavsett vilken nivå man är på från början så hamnar alla i dessa perioder där man tvivlar på sig själv och känner att man gått bakåt istället för framåt förr eller senare. Men det är lätt att man, när man inte längre "är med" på samma tävlingsnivå som man var tidigare, tappar motivationen och kanske börjar fundera på att sluta.

Vi har dock pratat om den här situationen i hypotetiska termer tidigare, och då har jag alltid sagt att jag inte kommer vara den som slutar. Jag kommer kunna ta de år där jag får fokusera på tex unghästar och försöka bygga upp det på nytt. Mitt mål är ju att ha hästar som kan gå de större klasserna om några år, och att då även ha en bra bas med en utbildning och vad nu det för med sig. För mig är det det faktum att jag har varit medveten om att denna period skulle komma som hjälper mig just nu. Jag är förberedd på det även om det känns tungt. Det är blir ju mycket negativa tankar när man börjar jämföra sig med andra och jag har som sagt hamnat i en lite dålig period. Men jag vet varför jag håller på med detta och det har inte att göra med ständigt rada upp vinster - utan för mig har det alltid varit utvecklingen. Att man som ryttare kan utvecklas hela tiden, eller att jag tvivlar på mig själv fortfarnde kan känna att jag har en häst som utvecklas lite varje dag. Det är det jag har sagt helt tiden och det är det jag tänker på idag när jag ändå känner att det är tufft - att så länge jag eller mina hästar utvecklas så är det värt det. Man tar sig framåt, bit för bit.