Working-class hero

Det går inte att komma ifrån att jag är lite mosig i skallen efter fyra dagar på jobbet, även om jag inte gjort hela arbetspass. Sex timmar per dag känns trots allt som ganska lagom längd på arbetsdagen. Inte för att jag inte skulle orka göra nio timmar per dag utan att det känns rätt bekvämt trots allt. Samtidigt gör sig ovanan att arbeta lite påmind trots allt. Trött brukar jag vara efter fyra dagar i rad på jobbet, men just känns det aningen värre. Det är inte värre än att jag känner att jag fixar det, det har trots allt gått hur bra som helst. Men tröttheten kommer krypande ovanligt tidigt på kvällarna och jag har sovit som en stock på nätterna. När jag åkte till jobbet i måndags, förväntade jag mig att jag glömt väldigt mycket och skulle vara tvungen att fråga om massor med saker. Men riktigt så illa har det inte varit. De flesta arbetssysslor sitter uppenbarligen i ryggmärgen och det har inte varit några större problem att börja jobba igen. Några småsaker har jag behövt fråga om, men de allra flesta kunskaper har funnits någonstans i bakhuvudet. Det enda som tycks komma att ställa till det är nog att få tiden att räcka till till att också hinna med rehabiliteringen. Två gånger i veckan ska jag infinna mig på Dalens sjukhus för sjukgymnastik, vilket ställer till det lite tidsmässigt. Tur är väl att jag kan lägga mitt eget schema och därmed kan anpassa arbetstiderna i ganska lång utsträckning för att hinna med träningen. Även om jag har rätt att gå ifrån jobbet på betald arbetstid för just sådant här, så vill jag inte utnyttja den förmånen alltför lättvindigt. Men det känns trots allt som ett ganska litet problem i sammanhanget och något som inte kommer vara särskilt svårt att lösa.

Bilden lånad från Working illustration