Normalt föräldraansvar del 53843892.
I morse satt jag på ett fik med en croissant och smulade i knät när jag läste lite nyheter. En av dem handlade om personlig assistans och att Försäkringskassan tagit sig en funderare på vad de menar med det underliga begreppet ”normalt föräldraansvar” som föräldrar till barn med funktionsnedsättning i högre grad än någon annan har enligt sådan praxis man hittills tillämpat. Personligen tycker jag att konceptet helt ska bort och att man ska se till hur behovet ser ut och hur man möjliggör normalt umgänge med sitt barn, som förälder, oavsett om det innefattar assistans eller ej.
Jag själv har för ett tag sedan försökt förklara här hur jag tycker att Försäkringskassan genom att tilldela mig fem timmar föräldraansvar per vecka, som jag alltså inte får möjlighet att ha assistans på, gör att jag får mycket svårt att just fullfölja mitt normala föräldraansvar, eftersom jag måste ägna mig åt så många onormala saker som att hjälpa mitt snart elvaåriga barn med att flytta på hans kroppsdelar åtskilliga gånger under en kvart. Det blir liksom svårt att göra det där normala, som att lära mitt barn om livet, hjälpa honom med läxan, peppa honom inför nästa veckas tandutdragning och prata om vänskap och fattigdom och allt annat som jag vill ge honom.
Mitt föräldraansvar är att vända mig till samhället och se till att få sådant stöd som möjliggör en god uppväxt för mitt barn, ”att leva som andra”. Så nu ska jag orka och finna lusten till att testa hur de nya riktlinjerna fungerar, nu vill jag bli av med de där fem timmarna föräldraansvar, så att jag kan ta just det: mitt föräldraansvar. Som vanligt motsvarar proceduren att söka assistans en veckas obetalt arbete där resultatet av ansträngningen är godtycklig och oviss.
Då kör vi.
