Just another fairytale.

Det är aldrig som det brukar vara. Och det känns inte som det borde vara. Det känns som, som att jag strävar efter något som inte existerar.
Inom mig, så vet jag. Jag vet att han håller den plats som är given för honom. Men vad är jag? är jag påväg ut? Är jag påväg är tyna bort som vintern när våren närmar sig.
Jag är vettskrämd. Jag vågar inte inte föreställa mig något annat. Det här är allt jag vet. Och inga tårar är påväg. Är jag trasig? Går det att laga? Eller vad..?
Jag har levt med en fantasi om ett lycklig slut ända sedan jag var liten. Jag älskade sagoberättelsena. Dom gav mig trygghet. Men samtidigt vilket skam.
Dom vilseledde en liten flicka i tro om att hon en dag skulle vara den prinsessan som skulle leva resten av sitt liv, lycklig, med en man vid sin sida.
Vad är en sagoberättelse om verkligheten är en skräckhistoria?