knäppa klackar, elyseiska pizzor och råkurrande publikhav.

Dag åtta i New York, hej och välkomna hälsar dessa två sparvlar. Ser den här bilden och tänker förresten att en borde börja svara att en är 19 år varje gång nån frågar. Undra hur många gånger man skulle bli ifrågasatt.

Denna dag började på Brooklyn Museum och den tillfälliga utställningen Killer Heels.

Ska int' rada upp bild på bild på massa skor men några måste jag bara visa. Tex, dessa. Vill ha.

Eller vad sägs om dessa? Klackar från 1600-talet vs sandal från 1920.

Dessa fetisch ballerinas är ju också helt rimliga.

Entrébeviset skulle man bära väl synligt. Björn skämdes inte alls över sin mogna flickvän.

Förutom konst fanns det även en feminstisk utställning på museumet. Väldigt liten, men bra. Till exempel var en hel långsida full med inspirerande och balla kvinns.

En annan.

När vi skulle tillbaka till Manhattan bytte vi tunnelbana för att spara in nån kilometer, men istället för att tjäna tid så missade vi att hoppa av och nästa station var inte förrän efter bron... så vi åkte med hela vägen tillbaka igen över Williamsburgh brigde. Äsch, fina vyer är ju inte fel när en ändå inte har bråttom.

Nästa fototillälle uppenbarar sig några timmar senare. Efter lite vila på hotellet, en kaffe och en promenad genom nya favoritområdet West village har vi appguidat oss till bästa pizzerian (utnämnt till detta av självaste New York Magazine) och den ska tydligen finnas här, på 271 Bleecker Street. Jag tog en vegeteriana och den var h to the immelsk utropstecken. Mozzarellan var hemlagad och smakerna bara paaaaaoowwh. Magisk! Stället heter för övrigt Kesté.

Genom strövandet tillbaka stöter vi på det här stället, Cafe Wha.

Inget särskilt, bara ett litet ställe som banade väg för t.ex. Dylan, Springsteen och Hendrix på 60-talet.

Björn hade bästa skivbläddrarvantarna på, så lite sådant hanns också med.

Och lite irish coffee.

Hemvändaröl och karaoke. Så himla RIMLIGT att första karaokesökträffen på youtube inkluderar "lower key". Vi satsade dock på originalversion och skrämde eventuellt livet på grannarna.

Sista anhalt blev Arlenes Grocery ett par hundra meter bort från hotellet (älskar hotellets läge alltså). Vi köpte oss varsin av ställets egen brygd, och herregud vilken öl. Aldrig smakat något liknande. Så äckligt. Jag menar, ska man fulbrygga öl så satsa att efterlikna Dansk fadøl eller något, försök inte spela svår och skapa ett unikt ale. Kan knappt förklara smaken men det var bara så fel.

Bra band dock! Kan väl dock inte förvänta sig annat än när trummisen glider in med någon slags rymdklänning och bandet heter Vomitface.

Och så avslutas en helt vanlig onsdag med att man står fem centimeter från en moshpit, dricker mörk sunköl, inte hör ett ord av vad någon säger men ändå kan uppfatta att ett par vid bordet lite längre bort är svenskar eftersom man uppfattar satsmelodier i fjärran plus strosar hem hand i hand. Inte illa pinkat! Bara två dagar kvar av den här resan nu.