Mina konstiga reaktioner

Jag är fan inte helt normal har jag kommit fram till. Det kanske ni har listat ut för länge sedan och det har väl jag egentligen också gjort om jag ska vara helt ärlig. Idag cyklade jag hem för att hämta mina glasögon som jag hade glömt. Precis när hissdörrarna började gå igen så kom det en kille och satte handen emellan så att han kunde åka med. Jag tycker att det är obekvämt att åka hiss med främlingar, man står liksom på rad i ett litet utrymme och tittar in i väggen. Min hiss är dessutom skitjobbig som stänger dörrarna jättelångsamt samtidigt som den säger "Dörren......stängs." och efter hundra år kommer det "Hissen ääär på väg UPP". Killen i hissen skulle tydligen av på samma våning som mig och jag förmodade att han skulle in genom dörren som leder till till korridoren där de flesta lägenheterna ligger, även min, så jag puttade upp dörren lite extra för att han skulle hinna igenom. När jag vänder mig mot min dörr hör jag "Vi kanske borde hälsa..." jag vänder mig om och han fortsätter "...vi bor ju ändå mitt emot varandra!". Här slår mitt konstiga jag till, jag tänker "HJÄLP, en trevlig människa!" och jag måste ha sett helt störd ut där jag stod som ett socialt missfoster bakåtryggad mot min dörr helt chockad. Vi hälsade, jag frågade om han precis hade flyttat in och sen sa han "Ja, vi lär ju ses en hel del!" och så gick vi in i respektive lägenhet. Grejen är att jag har sjukt dåligt ansiktsminne så nu har jag ångest över att jag inte kommer ihåg hur han ser ut och då kanske det är enklast att bara börja hälsa jättetrevligt på alla killar i hissen framöver.
När jag kom hem nu igen såg jag att kylskåpsdörren stod på glänt. Jävla skit. Öppnade dörren helt och kände på all mat som självklart var rumstempererade. Vad gjorde jag då? Jo, jag stoppade in huvudet i kylskåpet och skrek "MITT LIV!!!!". Sen stängde jag dörren och nu sitter jag här.